Zhanjiang

Efter att familjen Hansen-fure åkt hem blev det verkligen tråkig vardag igen. Barnens hosta blev värre och Hugo fick lite feber så vi gjorde inte särskilt mycket. Men var ändå ute en del för att ändå få tiden till att gå lite grann. Jag försöker att få ett inre lugn och inte stressa. Jag märker att allting blir bättre då och att jag mår bättre. Allting löser sig och vi kommer ändå fram till slut även om det kanske tar lite längre tid än jag hade hoppats eller tänkt mig. SATA – Stopp, andas, tänk, agera… J

Majskolv! Mums!

På tisdagens morgon bar det iväg mot Zhanjiang. Fidde skulle hjälpa den ordinarie montageledaren på bruket där eftersom han var tvungen att åka iväg och förnya sitt visum. Lite nervöst så klart att ta med sig barnen och bara åka iväg till ett helt nytt ställe när man nu bott in sig här i Guangzhou. Men samtidigt skönt med lite luftombyte och det är alltid skönt med någon som kommer hem på kvällen även om det inte är förrän 19… Så det fick bära eller brista.

Vi fick åka minibuss dit, resan tog över 5 timmar, men det gick ändå över förväntan. Vi sjöng och gjorde ramsor, kollade på datorn, sov. Vi mellanlandade på McDonald´s och barnen fick Happy Meal och sedan kunde de leka med sin leksak en liten stund i bilen innan de tröttnade på den… J Vi åkte förbi mängder av risfält och kunde då se en hel del kineser som jobbade där antingen med hackor eller någon slags jordfräs eller med sin buffel/kossa. Vi såg också en hel del Eucalyptus odlingar och var det inte risfält eller annan odling så var det hus. Inte mycket land som är obebott. Men man var rätt trött på att åka bil när vi kom in i Zhanjiang. Men bara för att vi kommit fram till Zhanjiang så innebar det ju inte att vi var framme. Första delen var verkligen värsta landet. Kossor i vägkanten och människor med kärror och inte asfalterade vägar. Men närmre in mot centrum blev det lite bättre, men inte lika storslaget som Guangzhou. Det är mycket större och nyare skyskrapor i Guangzhous centrum och mycket fräschare.

Jag satt och hoppades att vi skulle åka lite längre bara för att det skulle hinna bli lite finare, men så gjorde chauffören en u-sväng och så var vi framme. Vi såg först inte hotellskylten men mellan en galleria och en affär hade de trängt in skylten. Zhongthailai hotel. Vi fick direkt åka 6 våningar upp till receptionen och sedan ytterligare 11 för att komma till vårt rum på den 17e våningen. Man kan väl inte säga att utsikten var något särskilt med, men man kunde åtminstone skönja hamnen ifrån hotellrummet.

Hotellrummet hade två rum, ett sovrum och ett Tv-rum och två badrum. Det kändes lyxigt! Både dusch och badkar. Det saknar jag i Guangzhou. Tyvärr har de allra flesta hotell den här äckliga heltäckningsmattan och den är ju allt annat än ren, för städa det kan de inte göra här i Kina, inte ens vanliga golv. Vi begav oss nästan direkt ner till hotellets restaurang för att se om det gick att få sig lite mat. Efter lite tjatande kom de in med en engelsk meny och där fanns det faktiskt lite grann att välja mellan. Barnen fick Spaghetti Bolognaise och Fidde åt någon bacon macka och jag tog en fräsch fruktsallad. Men den var tyvärr allt annat än fräsch. Innan man bitit i frukten kändes det som att den var insmord i något medel, det kändes inte riktigt bra och sedan luktade min gaffel spya så den där fruktsalladen blev det inte så mycket med…



I väntan på maten kom personalen med ballonger till barnen.



Efter maten begav vi oss ut på vandring. Dels behövde vi köpa lite bröd, smör, yoghurt och dricka som vi kunde ha på rummet och sedan ville jag bekanta mig lite med området bara för att våga ge mig ut med barnen nästa dag. I samma byggnad som hotellet låg det en affär och där hittade vi lite av det som vi ville ha, men inget smör och ingen marmelad. Vi lämnade varorna på hotellrummet och fortsatte ut på Zhanjiangs gator. Vilket tempo! Så mycket mopeder, motorcyklar, bilar och folk överallt. Trottoarerna var håliga och oerhört smutsiga. Tydligen slänger man bara sitt skräp där man själv behagar och här fanns ingen gatsopare som vi är vana vid från Guangzhou i sikte. Vi gick vidare och hittade en park, nästan precis intill hotellet, där de tydligen gödslat med någonting för där luktade allt annat än fräscht. Men lukten försvann efter en stund och det kändes ändå som att jag och barnen skulle kunna fördriva någon timme här om dagarna i alla fall.

Vi fortsatte neråt mot hamnen och hamnade i ett marknads-område. Här såldes det massor av olika sorters fisk och annat kött. Hönor och ankor, frukt, kläder mm. Åh så skitigt. Man ville knappt sätta ner fötterna och jag var glad för att Erik satt i vagnen och att Hugo nöjde sig i famnen.

När vi kom längre ner sålde de ankare och stora kättingar så det märktes verkligen att man var i en hamnstad. Väl längst ner vid kajen så fanns det båtar att titta på och bussar som körde kors och tvärs så antagligen hade vi hamnat mitt i en bussterminal. Vi bestämde oss för att vända hemåt så Fidde kollade kartan och visade vägen. Vi kom förbi någon slags avlastnings station för musslor. Det luktade allt annat än gott och det var hur mycket musslor som helst. Helt plötsligt kom vi förbi en plats där de hängt upp ett skynke och under fanns det ett tiotal biljardbord där det var fullt av kineser som spelade.

Under skynket spelar de biljard.

Jag hade nog inte hittat hem utan Fidde. Vilket virrvarr och så mycket folk och vägarna gick kors och tvärs och huller om buller och sedan detta oväsen. Öronbedövande. Ändå lyckades Hugo somna, trots att han satt på Fiddes axlar. När vi närmade oss hotellet försökte vi hitta Walmart som hotellpersonalen sagt bara låg på andra sidan vägen. Vi klarade oss över vägen helskinnade, det är fortfarande helt galet att se kineserna köra bil och andra fordon. Jag förstår inte hur de klarar sig fram. Det borde vara krock på krock, men på något lustigt vis så reder de ut det. Vi gick gatan fram och letade efter Walmart men det lyste med sin frånvaro, istället såg vi vuxna karlar stå och kissa mot husväggar och uteliggare vilket gjorde mig ännu mer tveksam till Zhanjiang.

På onsdagen åkte Fidde till jobbet och barnen tog faktiskt lite sovmorgon till åtta, så det var ju positivt. Vi tog det ganska lugnt och gick inte ner till frukosten förrän framåt nio. Jag har ju högt på min önskelista när det gäller hotellfrukostar, ett stort frukt bord med ett tiotal olika frukter att välja mellan, men här fanns det bara en. Vattenmelon. Vilket i och för sig är väldigt gott, men något mer känns det som att man borde kunna åstadkomma. Här fanns bröd att rosta, smör, ost och marmelad så det funkade ju till barnen, men ingen juice och ingen yoghurt. Däremot läsk! Resten av frukostmenyn bestod mest av ”kinesmat”, som nudlar, dumplings och någon slags soppa, men här fanns även majskolvar och stekt ägg och det är ju även glutenfritt så det fick bli min frukost. Vi åt nog väldigt mycket vattenmelon för en dag frågade hotellpersonalen om detta… J

Efter frukosten tänkte jag att vi måste ju ta oss ut, trots att vädret inte var särskilt inbjudande. Det hade nämligen regnat under natten och det var blött och grått ute. Erik ska ju tvunget sitta i vagnen så Hugo får gå jämte, vilket han gärna gör, men det är inte det ultimata när det är blött och kletigt ute och särskilt inte i Zhanjiang där det kändes ännu skitigare än vanligt. Jag bar Hugo förbi det värsta tills vi kom ner till parken. Där rastade man hundar och jag såg alldeles för mycket hundbajs för att känna att jag ville släppa ungarna fria på den gräsmattan. Så det blev mest en massa tjafs, gråt och gnäll av allting. Vi gick vidare och jag försökte låta bli att hänga upp mig på att Hugo satte sig lite överallt i det blöta och att han skulle in i den värsta skiten, upp i landen och i jorden. Men till slut blev det för mycket och vi styrde stegen hemåt.

Lagom missmodig gick vi ner till hotellbuffén vid tolv. Men där blev jag glatt överraskad. Där fanns stekt kyckling, utan ben, och ris och det smakade gott och barnen åt med god aptit. Där fanns även nudlar och en hel massa annat som jag inte har en aning om vad det var. Till efterrätt blev det också en hel del vattenmelon J. Resten av dagen spenderade vi på hotellrummet, men det är ju inte optimalt, så när Fidde kom hem var jag verkligen trött på allting och längtade till Guangzhou.

Torsdagsmorgonen innebar ingen sovmorgon. Båda barnen var igång innan Fidde ens hunnit lämna hotellet och jag tänker ju genast att nu ska man klara av att roa dem 12 timmar tills han kommer hem. Efter frukosten frågade jag hotellpersonalen om de visste om det fanns någon lekplats i närheten eller något ställe som man möjligtvis kunde gå till där barnen kunde leka. De ringde till något som hette gymboree, men det var nog mer något slags dagis och någon lekplats visste de inte om. Fidde hade kvällen innan pratat om en annan park som låg på andra sidan gatan så jag bestämde mig för att kolla in den. Vi tar oss över vägen men sedan säger Erik nästan direkt att han vill gå hem. Då blir jag nästan gråtfärdig. Inte en dag till på hotellrummet. Det pallar jag inte. Jag vet inte om det beror på alla människor som tittar. De blir ju rätt närgångna och jag tycker med att det är jobbigt. Skulle folk titta så mycket på en i Sverige då vore det ju verkligen något som var helt fel med en och ärligt talat vet jag inte om vi skulle titta så mycket då heller. Kanske bakom ryggen då. Jag skulle inte tycka att det var okej att själv titta så på en annan människa eller bara gå fram och känna på den personen, så jag förstår om han tycker det är jobbigt. Jag försökte prata bort det med att säga att vi hittar nog snart en lekplats. Och det gjorde vi ju faktiskt, om än väldigt liten. Och med knappt inget att leka med. Men ibland funkar ju det med. Här fanns åtminstone sand, en liten vippbräda som det gick att leka lite med och lite som man kunde balansera på. Nästan genast stannade det två damer som studerade oss noggrant.

Inte långt därifrån hängde det en massa fågelburar i träden så vi gick dit för att titta på dem. Männen som satt där plockade efter en stund ner burarna och då fick vi tillfälle att titta på dem lite mer nära. Sedan hängde de dem på cyklarna och cyklade iväg.

Vi gick tillbaka till ”lekhörnan” och gungade, hoppade och balanserade lite mer. Det kom mer och mer kineser och tittade på oss och Erik gungade lite med en annan flicka. En man intresserade sig väldigt mycket för oss och när vi gick därifrån så följde han med. Han höll till och med Hugo i armen en lång stund. Gav honom blommor och så vidare. Han försökte prata med oss men jag bara skakade på huvudet och önskade att han snart skulle lämna oss i fred. Strax innan vi lämnade parken drog han upp plånboken och ville ge oss pengar. Budet började på 100 yuan och slutade på 10 yuan, men jag nekade. Jag vet inte om det var ofint...?

Vi gick tillbaka mot hotellet. På vägen såg vi en massa spåmän och spådamer, tror jag. De satt med ungefär en meters mellanrum eller hängde i hängmattor hela gatan fram och erbjöd sina tjänster. Nästan alla var upptagna med att spå någon; i handen, med kort eller på något annat sätt, hur man nu gör. Det hade jag velat prova. Synd att man inte kan språket. Innan vi gick in på hotellet tog vi en tur runt i gallerian. Där fanns mest kläder och skor, men en våning hade restauranger och översta våningen var full av massa spel. Dock inga som passade barnen så vi got hissen ner och gick för att äta buffé.

På eftermiddagen busade vi på hotellrummet en stund innan vi gick till affären för jag var så sugen på nötter och jag skulle köpa russin till barnen. Vi gick först till en liten shop där jag visste att det fanns bara för att kolla läget och sedan gick vi vidare till supermarketen. Men där var det omöjligt att hitta några cashew överhuvudtaget.  Därför tänkte jag att jag går bakvägen ut eftersom vi inte handlat något. Detta gillade inte vakten, men jag brydde mig inte om honom och jag förstod ju inte vad han sa utan bara sa på engelska att I havn’t shopped anything och gick vidare. Vi åkte tillbaks till den lilla shoppen och innan jag hunnit betala påpekar en expedit att Hugo bara har en sko. Helvete! Då fick jag lite panik. Jag betalade snabbt och gick samma väg tillbaka. In i supermarketen igen… förbi den sura vakten, som nog trodde att jag skulle snatta ännu mer, den snåle västerlänningen… J och jag hade sådan tur att jag hittade skon! Jag vågade inte gå förbi vakten igen utan handlade lite m&m till Erik och betalade i kassan… Väl tillbaks på hotellet tog vi ett bad och inväntade Fidde.

På torsdagskvällen hade Fidde förklarat kartan för mig. Jag hade hela tiden tagit fel på vilken gata som vi såg utanför fönstret så Fidde nästan idiotförklarade mig. Men tillslut efter en lång diskussion så fattade jag faktiskt. J Så efter frukosten begav sig pojkarna och jag mot hamnen. Vi hamnade nästan direkt i en leksaksaffär. Min tanke var att bara köpa såpbubblor men det slutade med ett Thomas tåg och en boll. Hela kalaset gick på 40 kronor. Vi gick förbi många leksaksaffärer och jag såg en hel del roliga saker som jag blev hemskt sugen på…

Väl nere vid hamnen var jag genomsvett. Men där såg fint ut.

Jag köpte en glass till pojkarna vid första bästa kiosk och sedan tog vi trappan ner för att hitta någonstans att sitta. Glassarna smälte som smör i solsken och det blev mest ett stort kladdkalas av det hela. Inte blir det bättre heller när man har ett tiotal kineser runt omkring sig heller. De tog kort och till och med jag fick agera modell tillsammans med en kinesisk tjej! När vi rengjort oss och slängt de halvätna men helsmälta glassarna så fortsatte vi ner mot vattnet. Jag önskade att vi skulle få se en härlig sandstrand breda ut sig men tyvärr var det inte så inbjudande, dessutom luktade det illa, som tång. Parken som låg där kändes som om den var under uppbyggnad eller under restaurering eller halvfärdig på något vis. Men ändå lite fräschare än vad vi tidigare upplevt här i Zhanjiang. Pojkarna kunde springa lite som de ville bland kineserna som höll på med sin Chi gong eller annan gymnastik, dans, sång.

Eftersom jag inte ville ta trappan med barnen och vagnen så tänkte jag försöka leta mig runt och därför gick vi vänster. Då stötte vi på en massa karuseller, tåg och bilbanor och båtar, ja allt möjligt. Inget som var igång tyvärr och kanske fungerade det inte längre för det såg rätt så dassigt ut. Vi fortsatte vägen fram och hittade en lekplats, vilken bestod av tre rutschkanor och små sandlådor. Rutschkanorna var väldigt långa och de blev snabbt poppis. Erik sprang runt runt och ville bara åka mera. Men tillslut var vi ju ändå tvungna att ge upp. Väl uppe på den stora vägen igen höll vi på att gå rakt på en död mus. Usch och fy.

Vi var rejält varma så jag köpte dricka till barnen och sedan försökte jag pinna på så fort det gick mot hotellet. Men jag kunde inte låta bli att stanna vid en leksaksaffär och köpa en ”bil” till Erik och en ”hoppmojäng” till Hugo. Hela kalaset för 120 kronor. När vi kommer hem till Sverige kommer man nog tycka att alla leksaker är svindyra. Erik var superglad och körde sin ”bil” hela vägen till hotellet. Det var fantastiskt bra!

Väl på hotellet åt vi lite och fräschade till oss innan det var dags för nästa äventyr. En bil från Fiddes jobb skulle hämta oss vid ett och köra oss till en park som några av Fiddes jobbarkompisar pratat om. Chauffören som hette Johanna, följde med oss in och hjälpte mig lite grann med barnen. Det var en stor park, alldeles för stor för att jag och barnen skulle kunna gå runt och titta på allting så det fick bli en busstur runt sjön och några stopp på vägen. Vi fick bland annat se en härlig strand med fint vatten som vi var nere och kände på. Vi var inne i ett tempel, ett museum som visade hur platsen bildats av ett vulkanutbrott och vi tittade på duvor och påfåglar.

Efter lite mer än två timmar med strålande solsken och påpassning av ett antal kineser så åkte vi tillbaka till hotellet. Väl där var det matdags så jag provade hotellets restaurang igen. Buffé serveras bara mellan 12-14 och mellan 18-22 och vi kom vid fyra, men vad jag förstått så var restaurangen öppen och man kunde beställa mat. Detta hade vi ju dessutom gjort på tisdagen. Nu när vi kom in i restaurangen var där lite nedsläckt. Men jag frågade om det gick bra att beställa. Tjejen var dock lite tveksam. Men helt plötsligt kom de med två stolar till barnen. Min nästa fråga var ju då om jag kunde få se menyn. Då blev tjejen återigen tveksam och försökte säga någonting. Till slut kom det ännu en tjej som till slut förstod vad jag menade. Jag tittade på menyn och så var det dags att beställa. Jag ville ha kolsyrat vatten. Det dricker vi ju varje morgon så det borde ju inte vara något problem. Men det var det nu. Tjejen förstod återigen inte vad jag menade. Så hon kallade in en helt annan servitris som fick ta över beställningen så jag fick börja om från början. Hon fattade tillslut, tror jag. Men hon kom in efter en stund och sa att deras soda water var slut så kanske fattade hon ändå inte. Mitt i allt kaos så lekte Erik så häftigt i deras gardiner att en stor kruka välte. Som tur väl var höll krukan men mitt tålamod var slut och det gick ju ut över stackars Erik. När maten väl kom in så fick vi bara en Spagetti Bolognaise och inte två. Men då orkade jag inte tjafsa mer utan barnen fick dela på den och det löste sig för de var nöjda med det.

Hugo försöker klä på sig själv...

Så var det äntligen fredag och Fidde skulle bara jobba till 12 och sedan var det dags att påbörja hemresan.

Kontoret där Fidde jobbade.

Fidde inne i maskinen som de bygger tillsammans med tolken.

Varje morgon kom det människor och sökte arbete.
Här en äldre gumma som hackar och jämnar till marken med grus.

Innan frukosten packade jag och sedan åt vi den obligatoriska frukosten med rostat bröd, majs, ägg och melon. Innan vi skulle gå ut tänkte jag åka upp och gå på toaletten. Väl vid hissen hjälpte en i personalen oss med att trycka på knappen och när hissen kom gick Erik in. No, sa killen it’s going down. Jag sa till Erik att komma tillbaka, men han hann inte ut innan hissen gick igen. Oh my god! Jag visste inte vad jag skulle göra. Men jag skulle ju tagit Hugo i famnen och sprungit trapporna ner men jag tänkte ju att kvinnan i hissen fattar väl att hon måste åka upp med ungen igen. Men det gjorde hon tydligen inte. Jag hoppade in i nästa hiss och trodde den gick ner. Men den gick ju tydligen upp så jag åkte en våning upp istället. Jag sprang en trappa ner, tillbaka till våningen som Erik försvann från. Men han har inte kommit dit och då tänker jag att jag får springa ner men innan jag hinner vända så kommer killen med honom i hissen. Åh älskade lilla unge och förbannade hissar och förbannade kineser som tror att småbarn ska åka hiss själva och dumma mig som inte bara följde med in i hissen trots att killen sa nej.  Nästa gång gör jag ju det. Men som tur är så gick ju allting bra och Erik har inte fått någon hiss skräck i alla fall.

Efter denna incident gick vi till den första parken som barnen och jag var i under onsdagen. Då när allt var så grått och trist och allting kändes så smutsigt och hemskt. Solen kan verkligen göra underverk. Nu kändes det inte lika O-inbjudande längre. Erik sparkade sig fram med sin ”bil” och vi kollade runt på alla människor som gjorde gymnastik, dansade, spelade spel eller lekte.

Nästan hela tiden hade vi följe av ett gäng kineser. En dam var snäll och hjälte mig med vagnen och när vi skulle över en bro med en massa trappsteg så var det ett helg gäng med kineser som hjälpte oss med vagn, bil och barn. På så sätt är ju kineserna bra. De är väldigt hjälpsamma, ibland lite för hjälpsamma. Erik vill ju klara sig mest själv eller vill han att mamma ska göra det och han tycker inte alls om när kineserna vill lyfta honom eller hjälpa honom. Han förstår ju inte att de bara vill hjälpa honom. Väl över bron stod jag och tvekade åt vilket håll vi skulle gå eftersom jag tänkt gå till hotellet. Men jag såg ingen uppgång. En äldre dam som följt oss nästan hela vägen förstod vad jag funderade på och visade att man kunde gå vilket håll som. Därför tänkte jag att jag vågar lite mer och tar den vägen vi inte tidigare gått. Men det kunde ju ha slutat hur som helst. Så länge vi var i parken var det väl ingen fara men jag ville ju komma upp på vägen som gick framför hotellet och därför var jag ju tvungen att ta mig upp till den. Jag valde en gata som såg ut att gå dit. Där var fullt av massa försäljare. Som gatan vid Cliffords sjukhus. Trångt och smutsigt och fullt av precis allting mellan himmel och jord. Det var bara det att när vi gått en stund vek denna gatan av mot helt fel håll. Då fick jag lite panik känslor i magen. Gå tillbaka eller fortsätta. Men vi fortsatte. Till slut kom vi ut på en väldigt trafikerad gata. Inget som jag kände igen. Men jag tänkte att logiskt sett måste det ju vara så att vi ska gå till höger. Så det gjorde vi. Det var bilar och folk som gick och cyklade överallt. Erik började ge upp. Men vi skyndade på. Vi kom fram till en liten lugnare gata som det kändes som att vi kört förbi tidigare. Det kändes som att vi var på rätt väg och jag tänkte att nu snart är vi framme... Men så nu snart är vi framme… Men nu då, nu måste vi snart vara framme, men vi gick och vi gick… Men så äntligen var vi faktiskt där och jag kunde andas ut.

När Fidde kommit hem åt vi buffé, sedan checkade vi ut och styrde kosan mot Guangzhou. Åh vilken dryg resa. Men den första 1 ½ timmen sov Hugo och Erik. Men då hade vi ju knappt kommit ut från Zhanjiang. Även denna gång mellanlandade vi på McDonald´s, fast nu vi tog med oss maten vilket gjorde att barnen kunde underhålla sig med att äta en stund i bilen. Lite lagom kladdigt och så men vad då. Vi åkte förbi en krock med ett antal bilar inblandade. Då tackade jag min gud för att vi inte satt i någon av de bilarna. Första bilen måste ha tvärnitat, och de sex sju nästföljande bilarna verkar inte ha märkt det. Den andra bilen stod på nosen med den tredje bilen under. Det var ju en sanslös kö. Men som tur för oss så var det på andra hållet så vi berördes inte av kön.

När vi kom in i Foshan och man såg vägskyltar mot Panyu så började det kännas som att man nästan var hemma. Men så försvann skyltarna mot Panyu och våran chaufför, som kom från Zhanjiang, svängde av mot något annat så blev jag väldigt orolig över att det skulle ta lång tid för att komma hem. Han pratade med arbetarna i vägtullarna och de pekade kors och tvärs och han pratade med andra bilister vid trafikljusen. Vissa bara skakade på huvudet medan andra pekade. Vi kände inte igen oss alls. Jag hade nästan helt förlorat hoppet när en skylt med Shiguang Road uppenbarade sig och så helt plötsligt Cliffords hotell. Hemma!!!