Idag har pojkarna och jag brytit av vardagen med att bege oss till Cliffords sjukhus för att skaffa medlemskort. Pia, som bott här i över ett år har rekommenderat oss att fixa detta i förväg. Om vi skulle behöva sjukvård och behöva åka dit så slipper vi stå i kö för att fixa det då. Jag ser sjukhuset från våran lägenhet och efter att jag kollat in google maps så kändes det väldigt lätt att hitta dit så jag bestämde mig för att gå. Vädret är verkligen härligt idag. Synd bara att det är så mycket avgaser. Det märks väldigt väl när man kommer ut på de lite större och mer trafikerade gatorna. Då känns inte luften särskilt ren längre och då får jag lite dåligt samvete över Erik och Hugo. Vi träffade på lite olika slags fordon och människor på vägen…

Det tog oss ca 40 minuter att gå och vi satte oss utanför sjukhuset för att vänta på Pia. Men efter 15 minuter och hon fortfarande inte dykt upp så  börjar jag fundera på om jag gått fel. Då hör jag att det ringer på min telefon och ser att jag har 2 missade samtal. Givetvis har jag ställt mig vid fel ingång. Men vi hittar varandra till slut och Pia visar mig till inskrivnings disken. Det går smärtfritt förutom att de tycker att jag skriver som en kråka. Tydligen måste de ringa och krabba om de skrivit fel i datorn så jag förstår att de vill att det ska vara rätt från början. Korten kostar ingenting och jag får med mig ett till oss var. Det kostar 20 kronor att uppsöka läkare här. Men Pia rekommenderar oss att söka VIP-vård. Det är lite dyrare. Eller mycket. Men det känns som om det är värt det då hon visar mig ”dropp-rummet” Det är uppdelat i två delar. En för vuxna och en för barn. Det är alldeles fullt av människor som får dropp. Jag har aldrig sett så många som får dropp på samma gång. Säkert ett hundratal barn och vuxna. Alla sjuka. Jätte sjuka tänker jag, för dropp känns som om man får när man är jätte sjuk. Men Pia berättar att om man går till den vanliga doktorn här och inte VIP-doktorn så får man alltid dropp. Hennes dotter Stella har fått dropp när hon haft öroninflammation, för att den inte skulle bli kronisk. Skulle vi behöva gå till läkaren här så tar jag nog VIP ingången.

När vi har fixat korten så går vi vidare till en supermarket. Vi går i några leksaksaffärer men det blir mest kaos när Erik och Stella springer omkring och ska leka med alla saker, så vi bestämmer oss för att äta. Vi går till något ställe som Pia ätit på tidigare och Erik beställer pizza. Jag får ta min traditionella hamburgare med pommes då detta är det enda som jag kan äta på menyn. Trist. Det tar lång tid innan vi får in maten och Erik blir otålig. Tillslut så kommer i alla fall hamburgaren och Erik hugger in på hamburgerbrödet. När min blick ser något litet och brunt kila förbi på golvet så var min aptit som bortblåst. Troligtvis var det en mus. Jag höll på att skrika rätt ut, men ville inte verka hysterrisk framför Pia och hennes barn. Jag sa ingenting men vågade knappt sätta ner fötterna. Och satt och fantiserade om att den skulle börja klättra upp för mitt ben eller in i vagnen så att jag fick med mig den hem. Så klart att det skulle finnas möss här. Det är någon slags saluhall utanför med massa mat i alla dess former. Inte särskilt hygieniskt utan ganska smutsigt. Med kycklingar, ankor, grisar, får, fiskar av alla dess slag hängandes och liggandes överallt. Men restaurangen kändes ändå trevlig och ren. Jag tänker nog inte gå hit igen iallfall. Det bästa är ju att inte veta. För det man inte vet det har man inte ont av.

Andra helgen i Kina

Så är våran andra helg här i Kina slut. Livet känns som hemma när Fredrik är hemma. Det som känns tungt är att veta att han ska iväg och jobba 12 timmar, fem dagar framöver. Pust. Men men. Jag måste klara det. Önskar att jag kunde komma i kontakt med någon som det gick att prata lite med. Ta någon promenad med eller bara sitta ihop när Erik leker på lekplatsen. Men som jag fått berättat för mig så har de allra flesta rest hem över jul och nyår. Fredrik kommer troligtvis också få resa till Shanghai nästnästa vecka. Då blir jag helt ensam tisdag-fredag. Hur det kommer kännas vill jag inte ens tänka på. Då känns det som om jag kommer gå under. Eller gå sönder i bitar. Men det tar vi inte nu. Det kommer senare.

Någon vidare julstämning har vi inte haft här. På julafton jobbade Fredrik, han var hemma vid 16. Då åt vi och firade med en julmust. J Både Fidde och jag är överens om att nästa jul då ska vi fira dubbelt upp! Med allt vad det innebär. Hahah, vi får se om man orkar och hinner det då, med två barn och jobb och renovering och… nja. Vi får ta det som det kommer.

Erik somnade i fredags med ett mycket svullet öga. Av någon anledning svullnade det upp efter att han badat på kvällen. Det såg ut som om han fått en höger. Men han har ju haft en envis ögoninflammation som inte velat ge med sig så jag hoppas att det bara beror på den. Vi fick med oss lite droppar från vårdcentralen innan vi åkte så vi har börjat ge honom dem och ögat är inte lika svullet längre. Blir så himla orolig. Jag vill bara att barnen ska vara friska. Det är så mycket man oroar sig över ändå. Så  jag vill slippa oroa mig över dem.

På juldagen begav vi oss mot Cliffords supermarket. Vi tog bussen, som faktiskt är gratis! Det var ju den skrangligaste buss jag någonsin åkt i, man hade behövt hörselskydd och dörrarna hängde knappt ihop. Men Erik tyckte att det var toppen.

Vi hade med oss dubbelvagnen och var såklart rätt mycket i vägen. En dam tyckte vi skulle flytta på oss och pekade och pekade. Ja men vi kunde inte flytta oss någonstans, vilket hon inte lyckades förstå. Efter en 10 minuter lång busstur så kom vi fram till Cliffords busstation. Där var det som en riktig marknad. Kanske inte svensk marknad direkt. Det hängde kycklingar och ankor på rad färdiga att köpa med hem och en massa andra matstånd. Vi gick direkt vidare för att ta kort. Vi har fått veta av hotell personalen att man behöver lämna in kort och sina pass till polisen här. Av någon anledning som vi inte riktigt vet, men antagligen för att registrera sig. Det gick väldigt smidigt att ta kort och vi blev till och med retuscherade av fotografen i dataprogrammet. Eriks öga gick ju inte göra något åt, men Hugo har rivit sig själv i ansiktet och de märkena försvann med några klick. Fredrik ser riktigt pigg ut men jag var väl ett hopplöst fall… hahha J

Vi fortsatte för att ta ut pengar, men stannade på vägen och köpte Erik några sandleksaker så han kan gräva i sanden. Han har försökt låna av några kinesiska barn tidigare, men det har slutat med sandkrig båda gångerna… Sedan var det dags att bege sig till affären. Idag hade vi faktiskt försökt vara lite organiserade och skrivit en lista på vad vi behövde. För när man kommer in i denna affären så är det som om man får en hjärnblödning. Musiken bara dånar och alla färger bara slås emot en så man hittar ingenting. Man kan inte tänka. Det tog en stund innan vi kom på att vi hade en lista till och med… Men efter det så gick det bättre. Vi lyckades hitta curry, en av mina favoritkryddor och vi hittade till och med lite ris mjöl, så nu ska vi göra pannkakor. Det enda vi inte lyckas hitta är matlagningsgrädde. Men det får väl funka med mjölk om man vill göra lite sås. När vi är på väg hem kommer vi på att vi ändå glömt ägg, så pannkakorna får vänta tills imorgon.

När vi kom hem var vi så trötta så vi bestämde oss för att beställa mat. Inte från McDonald’s utan från en annan restaurang. De hade pizza, sallad, nudlar, pasta, ris mm. 45 minuter senare och 110 kronor fattigare så hade vi mat på bordet. Fredrik och Erik åt med god aptit, men jag upptäckte snabbt att min curry-kyckling (som blev biff) var superstark. Men om jag tog mycket ris och lite sås så blev det inte så farligt. Det var väldigt mycket biff och ganska lite grönsaker, så när jag hittade en paprika bit så tog jag hela den i munnen. Det skulle jag ju inte gjort för det var ju tydligen en chili-frukt. Oh my god! Jag höll på att dö. Jag kunde inte andas. Det var så starkt så jag höll på att smälla av. Jag kom mig inte för att spotta ut det heller utan jag svalde ner biten med. Trögo. Det tog en stund innan jag mådde normalt igen. Jag beställer ju aldrig mer den rätten. Den borde de haft en varning på.

Innan

Efter

Efter maten drog vi på barnen regnkläder och gummistövlar och gick ut en runda. Trots att portvakten tyckte att vi borde hålla oss inne. Men vi trotsade blåsten och dugg-regnet och gav oss ut. Om jag tidigare tyckt att kineserna varit duktiga på att vara ute och umgås med varandra så måste jag säga att alla kineser nu var som borblåsta. Inte en kines i sikte. Ganska skönt faktiskt. Vi gick till lekplatsen och Erik grävde och lekte med vattnet i rutschkanan.

Vi har börjat träna lite grann. Vi bor ju på 19e våningen och när Fidde kom hem i fredags så sa han att han sprungit trapporna upp till 10 våningen. Jag vill ju inte vara sämre, utan vill alltid försöka att vara bättre, tävlingsmänniska som jag är, så jag tog mig ända upp till 19e. Nu sprang jag ju definitivt inte hela vägen men målet kan ju vara att man ska göra det inom kort. Vi får se. Det är väldigt jobbigt i alla fall. Men skönt att få röra på sig på något annat sätt än bara gå. Det svider ordentligt i benen och i halsen och man är rejält andfådd. Mot slutet av vistelsen kanske man orkar ända upp till 33e våningen. Vi får se. Vi kanske kan göra ett familjerace på tid senare.

Vi har ju även pratat med våra nära och kära. Extra mycket nu under helgen när alla har varit lediga. Då saknar man extra mycket. Det är så roligt att se alla. Webkamera och Skype är verkligen två mycket bra uppfinningar. Det känns verkligen konstigt när hela familjen är samlad och jag inte är där. Nästan som om man vore död fast man lever i högsta grad. Man missar liksom allting, värmen, kärleken, maten, tomten, skratten. Man undrar om det märks att man inte är där.

Idag har vi varit på sam´s club. Tydligen någon slags amerikansk wallmart. Inte för att jag vet direkt vad det är men detta var ju ett stort varuhus i två våningar. Eller vi var på två våningar men jag tror det fanns mer. Innan vi gick in var vi tvungna att bli medlemmar. Det kostade 150 kronor/år att få handla där. Givetvis hade vi behövt ha med oss passen… Så där blev vi lite svettiga. Skulle vi inte ens få handla nu när vi krabbat och tagit oss hit. Men Fidde lyckades på något vis charma tjejen så det räckte att han skrev sitt personnummer. Här fanns ju nästan allt man kan önska, om man nu inte är svensk och längtar efter falukorv typ… J Längtar är kanske att ta i men just det där enkla saknar jag. Inte heller kunde vi hitta någon konservöppnare eller stekspade. Det får väl bli en tur till ikea snart igen. Men om man är sugen på godis, kakor, olja, sprit, krokodil så fanns det i mängder.

Vi handlade lite smått och gott. Ägg bland annat så vi kan göra pannkakor. Mellan våningarna hade de rullband. Så när vi skulle åka hoppade jag på först och trodde sedan att Erik skulle gå på, som han brukar. Men av någon anledning vägrade han. Vilket resulterade i att Fredrik blev kvar nere med en kundvagn, Hugo i famnen och Erik liggandes på golvet. Det bildades en lång kö. Hade de haft bilar hade de tutat som galningar. Jag åkte vidare med min vagn och låtsades som om jag inte visste vilka de där utlänningarna var. Men kineserna hjälpte Fidde på med vagnen och lyfte upp även Erik i hans famn så även de kunde komma upp till nästa våning.

När vi skulle ta oss hem till hotellet fick Fidde rådet att ställa sig på motorvägen för att få tag i en taxi. Det lyckades han med på 30 sekunder. Det var en pyntad taxi, med röda mattor dragna från förarsätet under stolen och till vårat baksäte. Det gick inte att knäppa fast bältena för föraren hade lagt en blommig matta som vi kunde sitta på (säkerheten främst) och han hade även pyntat med en grön växt i en flaska. Innan vi satte oss försäkrade vi oss om att han visste vart vi skulle. (Fidde visade ett adress-kort) Men helt plötsligt på motorvägen stannar han och pekar höger eller vänster. Bilarna far förbi oss och vi har ju ingen aning vart vi ska. Till slut väljer han att köra av i alla fall. Vi lyckas få tag i receptionen så de kan prata med honom och guida honom. Vi lyckas hitta hem till slut.

Efter middagen beger vi oss ut för att åka båt på den gröna sjön här utanför. Vi får åka 35 minuter i en eldriven söt sak för 50 kronor. Erik tyckte det var toppen och vi var som aporna på skansen. Folk pekade och applåderade… (skämt å sido). En mycket trevlig tur som vi säkert kommer göra om några gånger under de 6 månader som vi ska bo här.

Ikväll har vi lyckats göra pannkakor, Erik har slagit sönder en glasskiva till ett bord och vi har tappat bort ett par jeans och även lyckats hitta dem.

Varje bord här har en 5 mm glasskiva på sig. På något sätt lyckades Erik putta ner den och den gick i tusen bitar. 425 kronor fattigare. Vi ringde receptionen och bad om en vaccum-cleaner. De kom upp med en gammal sopkvast. Fidde gav sig inte, men killen förstod inte. Han ringde receptionen och försökte förklara vad vi behövde. De skickade upp en städerska. Fidde försökte återigen förklara och visa att vi behövde en vaccum-cleaner, a thing to suck up the dirt. Hon fattade nog ingenting och Fidde fick prata med receptionisten igen. Hon skulle komma upp. Under tiden försöker Fidde visa för städerskan vad han menar, han gör sug-ljud med munnen och visar med kroppen hur man dammsuger. Man kan ju undra vad hon tänkte och trodde. Men till slut springer hon iväg (vi var lite oroliga över vad hon skulle komma tillbaka med). Men när hon kommer tillbaka har hon med sig en vaccum-cleaner. Hurra!

Riktigt lyxigt med tvätten. Hugos pyjamas struken och upphängd i en påse.

Därefter packar vi upp tvätten och Fidde börjar leta efter sina andra par jeans. Han har bara två med sig. Han hittar dem inte så vi ringer receptionen igen och försöker förklara att det saknas ett par jeans. De kommer upp och vi förklarar. Därefter kommer en städerska upp. Fidde förklarar igen. Därefter pågår febril eftersökning av ett par jeans från Mr Ask, apartment 1901. De ringer flera gånger, de ber om ursäkt. Och vi grämer oss för att ett par nyinköpta jeans är borta. Vi pratar med dem flera gånger och vi kommer fram till att vi ska leta lite nogrannare. På det första stället jag tittar på (i garderoben) så hittar jag dem. Hurra! Lite pinsamt. Men oss i ett nötskal.

Nähä dags att krypa ner i sängen. Klockan är snart tio och Erik har inte somnat ännu. Blir kanske lite sovmorgon imorgon. Vi får hoppas det. Det är långa dagar som väntar.

Många kramar och god fortsättning!

Ikea & Metro

Idag känns det mycket bättre. Dels för att Fidde har varit hemma, men också för att vi faktiskt har hittat lite mat som man kan laga till utan några som helst krångel.

Vi hade beställt en bil från Fiddes företag till kl. 10 och den skulle hämta upp oss utanför hotellet. Med oss åkte Ulla, en finska vars man jobbar med Fidde. Hon var väldigt trevlig och glad. Hon har bott här i två månader men ska bo här i 2-3 år. I alla fall vi gav oss iväg och denna gång kändes det inte som en självmordsåkning. Det kan ju bero på föraren och på att bilen var något nyare. Idag var det ju ljust och man såg alla byggnader och bilar, vägar som gick tvärs över varandra. Det var väldigt mycket trafik så det tog 45 minuter att ta sig till Ikea. Men vilka byggnader det finns. Helt otroligt. Det ena högre än det andra. Hade velat ta en massa kort, då många av husen är väldigt speciella.

Ikea var precis som hemma, fast i lite fler våningar och med en massa rulltrappor. Alla varor var de samma och hette precis som hemma. Det var ju skönt i alla fall att känna sig lite mer som hemma, fast ändå borta. Vi hittade en barnstol till Hugo som var första grejen på listan. Det funkar inte så bra att mata honom i knäet samtidigt som man ska försöka äta själv och hjälpa Erik med diverse olika saker. Nästan direkt när vi kom fram så begav vi oss till restaurangen.

Köttbullar med potatis, sås och lingon. Underbart gott och båda barnen åt duktigt. Önskar att det låg lite närmare så kunde man ju gå hit flera gånger och äta… J Därefter shoppade vi lite mer innan vi gick för att betala.

Sedan var det ju dags för dagens höjdpunkt den så kallade ”swedish food market”. Den var inte större än OK i Lessebo och jag hade nog velat ha lite mer varor att välja mellan men men. Nu fanns det ju köttbullar, korv, knäckebröd, massa olika sylt, kaviar, pepparkakor, ost m.m. Jag blev helt överlycklig när jag fann ett Finax paket med någon slags shake´n bake. Trodde först att det var ett glutenfritt bröd som jag skulle kunna baka själv. Men när jag tittade lite närmare så var det ju rågbröd.

Fidde och Hugo står i kö på Ikeas "swedish food market"

Erik hittade ett spännande lejon utanför Ikea.

Efter tre timmar på Ikea hämtade chauffören oss och körde oss vidare till Metro. Det var mer som en enorm lagerbyggnad än en stormarknad. Massa varor, men inte så mycket varor som man kände igen här heller. Men man blev mest bara snurrig av allting tyckte jag. Det blev en del pasta (förhoppningsvis utan några resenärer i), frukt, mjölk m.m. De hade en fisk-avdelning som hade en hel del ovanliga varor. Krokodil och sköldpadda exempelvis. Ingenting som föll oss i smaken dock J. När vi skulle betala fick vi visa upp ett kort som man måste ha (tydligen är det bara företag som får handla här), och när vi väl betalat och packat allt och skulle gå ut så blev vi stoppade och fick visa upp vårat kvitto och sedan få en stämpel på kvittot. Lite lustigt det där. Men vi blev godkända och fick gå ut till vår väntande chaufför. (Väldigt lyxigt!).

Jag är helt slut. Värmen har varit tryckande idag och de har väldigt dåligt med kundvagnar som barnen kan sitta i så det blir mycket bärande. Men jag är väldigt nöjd med dagen. Jag har kommit i kontakt med två finska kvinnor, dels Ulla som var med oss på Ikea idag, hon har vuxna barn i Fiddes och min ålder och hon bor i huset bredvid, men också Pia. Hon har barn. De har bott här i över ett år så hon känner ju till mycket. Vi har bara mailat med varandra för tyvärr bor hon i ett annat område. Men tydligen finns det en del grupper med inflyttade kvinnor som träffas lite då och då. Jag hoppas jag kan få lite mer info så att jag får veta mer och kan ta mig dit.

Ikväll har vi lagat korv och pasta. Även om jag själv bara fick äta korv så åt båda barnen med god aptit. När Erik fick se maten på tallriken så skrek han ”Mamma mat!”

Sedan har vi gått en sväng runt sjön, en kines kom fram och frågade om barnen var tvillingar.  J Vi har även fått tillbaka våran tvätt som var exemplariskt tvättad, struken och vikt. Vilken lyx! Tyvärr kommer jag väl inte få ha det så så länge till, då det var lite för dyrt. Imorgon blir det vardag igen. Jag håller tummarna för att Erik sover gott hela natten och fortfarande är feberfri imorgon.

Matlagningskaos

Det har varit två tuffa dagar här i Kina sedan Fidde började jobba så när han ringde idag och sa att han fick sluta tidigare så kändes det jätte skönt. Jag känner mig verkligen helt värdelös på det här med mat. Jag är ingen speciellt bra kock hemma i Sverige heller, utan man kör på med sin falukorv ungefär… Så att komma hit och försöka få till en ätbar middag är minsann inte lätt. I måndags tänkte jag iallfall att jag måste ju ge det en chans och tänkte göra pasta med lite wokade grönsaker  och någon slags fläskfilé till. Till det här hör ju också att båda barnen var (är) sjuka och mer gnälliga än normalt. Men jag tänkte att det här ska jag väl ändå reda ut. Så jag började koka vatten  på min gas-spis och hacka upp grönsaker och kött med våran slaktar-kniv.

Den enda kniven som gick att få tag på i Clifford Supermarket.

Det gick smidigt så långt, även fast Hugo stod och höll mig i benet och ville komma upp. När vattnet väl kokade så öppnade jag makaronerna och började hälla i, men tillsammans med makaronerna så kom det även ut några svarta saker, som när jag tittar lite närmare ser att det är några slags baggar. Jag tittar ner i påsen och ser ju då ännu fler. Oh gode gud! Jag får panik och barnen skriker och jag skriker att det är djur i maten (kanske inte det mest pedagogiska men) Jag slänger pastapåsen i ytterligare en påse och springer iväg med den till soptunnan som står i trapphuset, när jag kommer tillbaka häller jag ur pastan från kastrullen ner i diskhon och samlar upp makaronerna och slänger dom i ytterligare en påse. Sedan lämnar jag även denna i soptunnan. Båda barnen är super ledsna, men jag känner att jag måste ju göra lite mat så vi får något i oss så jag bestämmer mig för att koka ris istället. Sagt och gjort jag sätter igång med det och försöker samtidigt trösta barnen som båda vill bli bärda. Åh vad jag önskar att jag hade fem armar minst! När jag ska börja steka grönsakerna så märker jag att några baggar letat sig dit och då får jag panik igen. Är hela köket fullt av de jävlarna nu!!!  Jag slänger maten och riset och dödar de baggar jag hittar och ber till Gud att det inte finns några fler. Sen försöker jag ringa Fidde på mobilen. Men den fungerade ju givetvis inte och det tar en stund innan jag kommer på att jag får ringa honom på Skype. Men tillslut så får jag tag i honom och han räddar dagens middag med ännu en Mcdonalds.

Jag har verkligen varit så glad över att vi inte träffat på några konstiga insekter  här ännu. Ni som känner mig väl vet ju hur rädd jag är för speciellt spindlar men även andra småkryp. Och att hitta dem i maten är ju ännu värre. Nu tror jag  ju att de finns överallt, i allt jag öppnar även om jag inte ser dem.  Det har kliat på hela kroppen, till och med i öronen så nu är jag rädd för att de har krypit in där… J Här finns ju ingen morfar längre som kan komma till undsättning när jag behöver hjälp… (saknar)

Så idag så tänkte jag att jag får ju inte ge upp, utan ta nya tag och försöka ännu en gång. Så jag gör en repris på gårdagen, fast med ris från början (vilken jag sökte igenom noggrant).  Jag tycker ändå att det började bra, men efter en stund så blir löken bränd och mjölken grynig. Men jag tänker ändå positivt eftersom jag faktiskt tycker att det luktar helt ok. Men väl på tallriken så kan jag väl inte säga att det var en höjdare. Köttet var segare än segast. Kanske var det en gammal hund? J Vem vet.  Och den där smaksensationen uteblev helt. Det smakade mest ingenting.

Iallafall ganska nöjd innan han smakat.

Erik tog åtminstone några skedar men sedan var han nöjd och tog hellre en youghurt. Stackars barn,  han vaknar mitt i natten och ropar MAT!  Det kan inte vara hälsosamt att leva på Kinesisk youghurt och några pommes från Mcdonalds. Det blev att ringa till Fidde igen, så nu får han vara ledig imorgon, för att lugna ner sin kära sambo  och så får vi försöka komma tillrätta med det här problemet. Vi har lyckats fixa så jag får en snabbkurs i matlagning. J Nej skämt åsido. Vi drar till Ikea imorgon. Där ska tydligen finnas ”allt”, och då inte bara möbler ,har vi hört flera gånger nu. Sedan får vi väl se vad det innebär när vi väl kommer dit. Man får inte ha för höga förväntningar.  Dessutom ska det ligga ett tyskt Supermarket inte långt därifrån som flera nu har rekommenderat så det blir en tripp dit också. Vi håller tummarna för att barnen mår bättre imorgon så de orkar med våran utflykt.

Så jag måste ändå säga att jag känner mig ändå lite hoppfull ikväll även om jag flera gånger tänkt att ”nu åker jag hem” och känt att jag är en värdelös mamma som inte ens klarar av att laga mat till mina barn.

Första dagarna i Kina

Så var då de tre första dagarna i Kina till ända. Erik har gått och fått hög feber och ögoninflammation och Hugo har fortfarande ögoninflammation. (Det fick han dagen innan vi åkte). Det var väldigt svårt att hålla ögonen rena under resan så att Erik skulle bli smittad var ju inte så konstigt. Tråkigt dock med hans feber. Han klagar också en hel del på ont i magen, men jag vet inte vad det kan vara. Så klart är ju maten väldigt annorlunda så det kanske beror på det och då tar det väl några veckor innan han vänjer sig.

Vi har i alla fall fått upp värmen i lägenheten nu så nu fryser vi inte längre. Men vi har köpt inneskor för golvet är fortfarande kallt, Erik vill inte ha sina utan han går omkring barfota. J Herr tvärtemot så klart!

De första dagarna här har varit fulla av en massa intryck. Vårt första besök på en supermarket gjorde en alldeles snurrig. Förpackningarna är färgglada och fulla med kinesiska tecken och man förstår för det mesta inte alls vad det är. Så maten känns just nu som ett stort problem. Det är klart att det finns ris, nudlar, pasta. Men just hitta något som känns säkert att ha till känns väldigt svårt. Man får leta sig fram för det är inte många som förstår engelska. Att få reda på om någonting är glutenfritt är uteslutet. Barnmat som jag är van vid hemifrån finns inte, men godis, chips och läsk finns i mängder… De dagar som vi har varit här har vi ätit på restaurang och vi har inte vågat prova något inhemskt än. Idag åt vi på MC donalds. De ha hemkörning här så det var ju väldigt smidigt, men lite dumt. Man vill ju inte gå upp i vikt när man är här utan snarare gå ner de där envisa extra kilona… J

Vi äter kyckling och pommes, man fick plasthandskar att äta med.

Det känns ju helt galet att det snart är julafton och att ni stressar runt därhemma för att hinna fixa granen, tomtarna, julklapparna och skinkan och här sitter vi så långt bort ifrån denna stress som man kan komma. Vädret här är som en vacker vårdag i Sverige runt 10-15 grader varmt, idag har det säkert varit runt 20. Känns underbart att slippa all snökaos som ni har därhemma, även om jag till viss del kan längta till de soliga dagarna med pulka åkning och snögubbar.

Vi bor på 19e våningen och har en härlig utsikt över en sjö, som tyvärr är alldeles grön så det går inte bada i den och den är inte så trevlig att titta på, men det är en mysig promenad runt. På morgonen kan man se flera grupper av kineser som står och utför någon form av chi gong. Några använder svärd när de utför lugna rörelser, dansar eller stretchar. Fascinerande, jag blir lite sugen på att prova. Jag ska se om jag kan ta något kort någon gång men jag vill inte att de ska ta illa upp.



Bakom Fredrik kan ni se höghuset vi bor i.

Vid vår första promenad här slogs jag av lugnet. Vi bor ju i ett inhägnat område stort som Teleborg (har någon sagt), men här bor tydligen över 10 miljoner och när man tänker sig Kina så ser ju jag i alla fall framför mig bilar som tutar och massor av människor som stressar fram. Just här inne på området så är det ganska stilla. Det finns givetvis bilar och bussar, men det är förbud mot att tuta och bara en fil i varje riktning. Kineserna sitter i små grupper och spelar kort eller står och stretchar eller går omkring och myser. Men så fort som man ger sig ut utanför området så ökar intensiteten och man får se upp vart man går. Vi är väldigt intressanta, men de flesta låter oss vara i fred och tittar bara vänligt på oss. Några är lite väl närgågna och vill till och med känna och lyfta upp barnen. Men i alla fall Erik säger ifrån bestämt. Hugo han bara ler. Det är väl som det ska va. J Imorgon börjar vardagen. Fidde blir hämtad 7.20 och kommer troligtvis inte hem förrän 19. Det blir en lång dag och jag vet inte riktigt hur jag ska fördriva tiden. Vi har inte kommit i kontakt med några européer än men jag hoppas att Fidde ska träffa någon på jobbet som eventuellt har någon fru som också går hemma. Vi får se. Det finns i alla fall en lekplats bara några 100 meter här ifrån och dit kan vi ju gå om barnen är feberfria.

 

Tack Inga, Emma och Hanna för att ni kommenterar. Det är jätte roligt att veta att några läser och att man inte är bortglömd. Just nu verkar det som att det inte går att gå in på bloggen härifrån. Därför blir det lillasyster som får dona med detta, vi får se om det ändrar sig, men kommentarerna får jag till min mail så skriv mera. Kramar till alla som läser!

 



Framme i Kina

Jaha så var vi då här. Trötta och slitna, men det känns ändå hyfsat. När vi lämnade Sverige i onsdags kändes det super tufft. Grät jätte mycket. Men redan på tåget kändes det bättre. Trots att det var försenat... :-) Inte så ovanligt kanske. Hugo sov och Erik var på super humör och det var inte så många på tåget så han kunde springa runt lite som han ville. Det tog tre timmar med tåget till Köpenhamn och barnen hann bryta ihop precis innan vi kom fram. Oj oj oj. Båda skrek och Erik ville inte alls som vi. Lite kalabalik blev det med så mycket packning, en vagn och två ledsna barn. Jobbigt med alla som tittar. Man vill ju inte störa. Som tur väl var så befann sig Markus Håkansson med kollega på tåget och de hjälpte oss av.

Erik åker tåg

Eftersom vi var 4 timmar tidiga på flygplatsen så var vi osäkra på om det skulle gå att checka in bagaget, men som tur väl var så gick det. Så vi blev av med de två största resväskorna iallafall. Erik sprang runt som en galning, men när han försökte springa upp på incheckningsbandet så tog mitt tålamod slut och jag låste fast honom i vagnen, vilket tilldrog sig stor uppmärksamhet. Men men han lugnade sig till slut. Vi bestämde oss för att äta och det gjorde Erik på gott humör. Pommes på Burger King. Mycket konstigt var dock att de inte hade glutenfritt bröd. Det gjorde mig direkt lite besviken. Har de inte glutenfritt bröd i Danmark ska jag nog inte räkna med något glutenfritt alls i Kina...

Efter maten tog vi oss vidare till incheckning av "oversized luggage", våran dubbelvagn. Därefter var det dags för säkerhetskontrollen. Lite väntan och Erik ville åter igen inte vara med. Fidde blev rejält svettig. :-) Men vi klarade oss igenom detta med och fick med oss allt igenom och det kändes ju oerhört skönt. Därefter letade vi upp gaten och då märkte vi att det var dags för välling för barnen så det gjorde vi iordning medan vi väntade på "boarding". Vi väntade till sist med att gå på planet vilket var en väldans tur. Vi slapp stå och trängas och kunde sätta oss direkt och lasta upp vårat handbagage. Erik och Hugo somnade på två röda sekunder och båda missade sin första lyftning.

Flygningen till Peking var väldigt dryg. Jag hade ont i mina öron och ont i svanskotan och i hela kroppen, men som tur väl var så sov Erik jätte bra och Hugo sov som vanligt lite oroligt, men man slapp oroa sig för dem iallafall. Efter ca fyra timmar tog Fidde hand om Hugo och då kunde jag slappna av litegrann och vila lite. Lagom till frukost vaknade barnen och vi hann få i oss lite mat innan det var dags för landning. Den var också jätte jobbig. Barnen och Fidde klarade det super, men jag mådde illa. Efter landningen var det dags att ta sig igenom passkontrollen och därefter ta sig på ett tåg som skulle ta oss till bagageutlämningen. Allt detta gick mycket smidigt. Därefter var det dags att åter checka in bagaget och ta sig igenom säkerhetskontrollen. Förutom att det pep när Erik gick igenom säkerhetskontrollen och att vi inte fick ta med oss en sollotion som låg i vagnen gick allt bra. Därefter var det åter dags att gå på planet. Dit fick vi åka buss. Efter att vi suttit en stund på planet berättade de att det var något tekniskt fel och efter ytterligare en liten stund fick vi veta att vi skulle få flyga med ett annat flyg. Så istället för att lyfta 15:00 från Peking lyfte vi närmare 17.30. Detta var ju såklart lite drygt, men det gick bra. Flygningen till Guangzhou kändes mycket bättre för min del, jag mådde inte alls dåligt så det var väldigt skönt. Men nu började man känna av hur trött man var. Hugo sov nästan hela resan och Erik och jag satt och klistrade stickers, så han var på toppen humör.



Flygresan från Peking till Guangzhou

 På flygplatsen i Guangzhou gick allting också väldigt smidigt. Bagaget kom snabbt och Erik somnade nästan direkt i vagnen. Vi fick vänta en stund innan vi hittade våran taxichaufför men när han väl hittat oss så bar det iväg med en väldig fart till hans bil, som som tur väl var, var en minibuss. Annars hade vi nog inte fått plats. Trötta och lite frusna for vi igenom Guangzhou i en rasande fart. Det gick väl i 100 men det kändes som 200. Fem filer och väldigt ojämn väg. Bilar som kör lite som de vill och bara tutar och chauffören pratar i mobil... Kändes ju inte så säkert. Ångrade väldigt att vi inte tagit med några bilstolar och såg oss komma hem i kistor. Men som tur väl är så gick allt bra. Efter lite letande så hittade han hotellet och till slut fick vi komma in på rummet. Som var som en igloo. Vi försökte få igång värmen och gav barnen välling och kröp sedan till sängs. Barnen somnade efter några timmar, men jag höll på att frysa ihjäl. Trots mjukisbyxor och strumpor och en stor kofta på mig och tre täcken. Ja jag är kanske lite känslig. Men barnen sov bra och vi steg inte upp förrän halv ett på fredagen.

Hej då Sverige

Jaha, nu är det bara några timmar kvar tills vi ska sätta oss på tåget mot Köpenhamn och hur hinner jag sitta här egentligen??? :-) Vi har lite packning kvar men annars är det mesta klart. Jag har en nervös känsla i magen och känner mig lite ledsen. Men det är ju normalt. Jag är ju ingen van resare och säkert lite oroligare än andra. Har vi tagit med oss allt som behövs? Hur kommer barnen klara tåget, flygningen, väntan? Massa tankar snurrar, men jag har ändå sovit hyfsat i natt.

Jag kommer sakna alla så otroligt mycket. Jag har haft svårt att gråta när mina nära har gråtit och varit ledsna när vi sagt hej då, men det har nog varit ett sätt att skydda mig själv. Särskilt jobbigt är det att se min älskade mamma. Jag vet att hon kommer att oroa sig och tänka på oss väldigt mycket. Jag kommer sakna enormt. Men det är ju inte hej då för alltid, utan bara på återseende. Nu ger vi oss ut på vårt livs resa och kommer tillbaka starkare än någonsin.



Älskade mamma och bus-Hugo



Lägenhet

På onsdag lyfter vi från Köpenhamn klockan 21.00 (svensk tid) och landar i Peking 13.00 (Kina-tid, de ligger sju timmar före oss). Denna flygresa tar 9 timmar. Förhoppningsvis sover barnen. Sedan flyger vi från Peking vid 15.00 och landar i Guangzhou vid 18.00.

Så nu börjar det verkligen närma sig... Med allt vad det innebär. Vi började packa igår. Oj oj oj. Det är så himla mycket att tänka på. Min hjärna hann koka över flera gånger. Får lite panik när man inte vet om man tar med sig rätt saker. Men jag får försöka släppa kontrollen lite och tänka att det blir bra, allt löser sig. Vi måste ju lyckas ta oss fram på flygplatserna också så vi kan ju inte ha för mycket packning i och med vagn och två barn.

Jag känner ändå att jag har ett inre lugn. Det kommer bli bra. Vi har varandra.


Idag fick vi bilder på lägenheten. Bara två på lägenheten och två från miljön utanför. Jag hade känt mig lugnare om jag fått fler bilder innifrån. Men jag får återigen tänka att de här bilderna som vi fick var ju super fina och lägenheten ser ju super fräsch ut så varför skulle resten av lägenheten vara sämre? Frågan är egentligen hur lägenheten kommer se ut när vi lämnar den, efter att två små galningar har fått härja fritt där... :-)

Förresten Hugo gick sina första steg igår! Han är verkligen helt galen. 8 1/2 månad. Jag kommer inte få en lugn stund i Kina...


Älskar!!!



Avresa

Nu har vi bestämt oss för att bo på hotell första tiden, innan vi får tillträde till en lägenhet i Clifford. Det är kanske inte det bästa med tanke på barnen, men man får göra det bästa av situationen och det känns det som vi gör nu. Nu får vi bo i Clifford från början och det känns tryggt. Det är ett lägenhetshotell, med två sovrum och eget kök, om jag fattat rätt. Förhoppningsvis kan vi få lite bilder så man kan stilla sin nyfikenhet och oro. Vi åker på onsdag nästa vecka.

Här är Erik och Hugo 8 månader gamla...

Väntar fortfarande...

Visumen är fixade och klara! Nu ska bara Fiddes jobb se till att fixa fram en lägenhet, vilket inte verkar vara så lätt. De har vetat om i en månad att vi ville åka denna veckan. Är så frustrerad. Vill komma iväg nu så jag kan börja räkna ner och få komma hem. Nu hade de som förslag på att vi ska åka efter jul och nyår, men NEJ, nu är jag så inställd på att missa allting så nu vill jag åka. Men som sagt en lägenhet måste vi ju ha, även om denna första bara är en tillfällig. Vi får väl se hur tillfällig den blir, när vi väl får den, då finnen som bor i den nu ännu inte flyttat till en ny i bostadsområdet Clifford. Men frustrerande som sagt. Man är ju spänd på att få komma iväg. Nyfiken.

Vi var iallafall på apoteket igår och fixade med mediciner och annat som kan vara bra att ha med sig. Det blev dyrt. Det är så mycket man måste tänka på. Man har ju väldigt lite koll på vad som finns och vad som är lätt eller svårt att få tag på där nere. Särskillt saker till barnen. Som de behöver. De är ju viktigast. Även om det känns tufft att kanske få klara sig utan marabou chokladen... :-)

Väntan...

Tänkte att det kunde vara kul att ha en blogg när vi nu snart försvinner från Sverige. Kommer sakna alla så mycket, men på det här viset ser ni lite vad vi hittar på och kan skriva lite kommentarer som kan förgylla våran dag... Vi får se hur den fungerar i Kina. Har hört att facebook till exempel inte ska fungera där. Men jag har också fixat en resdagbok på resedagboken.se. Fungerar inte denna blogg så skriver jag där istället. Jag kallar oss för FamiljenHansen-Ask.

Ja just nu är det väntan på när vi ska åka. Vi vet ingenting än, men jag hoppas Fredrik får veta mer idag på jobbet. Om visumet är klart och om lägenheten är fixad. Då ska biljetterna bokas. Det är med skräckblandad förtjusning som jag väntar. Det kommer kännas jätte jobbigt om han ringer och säger att allt är klart, för egentligen vill jag inte åka. Men jag gör det här för vår skull och för min skull. För att jag ska växa som människa och för att vi ska växa tillsammans.

http://maps.google.se/maps?hl=sv&rlz=1T4ADFA_svSE369SE369&q=Guangzhou+Kina&um=1&ie=UTF-8&hq=&hnear=Guangzhou,+Guangdong,+Kina&gl=se&ei=XZj8TLGvGsqBOrTX6NQK&sa=X&oi=geocode_result&ct=title&resnum=1&ved=0CB0Q8gEwAA

Den "lilla" länken ovan :-) visar provinsen Guangzhou, och vi kommer bor i Panyu. Fredrik kommer jobba i Foshan.