Resan hem

På söndagskvällen åkte Fidde med Erik till lasarettet och jag, Hugo och Cicci gick till Silk market för att shoppa ännu mer. Lasarettet och personalen här i Peking var tydligen väldigt mycket bättre än i Guangzhou. Det underlättar ju en hel del när de kan prata engelska och man förstår varandra. De kunde dock inte konstatera något annat än att Erik hade något virus som då inte går att behandla. Det kändes ändå skönt att ha fått veta samtidigt som man hade velat ha någon medicin för att om möjligt underlätta flygningen hem. 

På morgonen hade Hugo också fått feber och hosta... Jag såg framför mig en helvetisk flygfärd. Vi åt frukost och sedan sprang Fidde en sista gång i väg till Silk market för att handla det sista som stod på hans och vår lista. Vid 11 checkade vi ut och fick åka minibuss till flygplatsen. Den var minst sagt fullproppad.

Incheckningen gick kanon och vi fick med oss allt! Vilken tur. Hade känts jobbigt om vi hade behövt ställa oss och packa om allting.

Trots att barnen inte var riktigt hundra så finns det alltid energi för bus.

För att komma till rätt terminal var man tvungen att åka tåg.

Efter att vi åkt tåg var det dags att få i sig lite mat. Barnen fick korv och pommes, men aptiten var inte på topp i dag. Cicci åt hamburgare och Fidde och jag provade någon slags kyckling curry med ris. Det får inte direkt något betyg alls av mig. Trist och tråkigt. Som mycket utav maten som jag ätit här i Kina varit. Men kanske har jag inte ätit på rätt ställen...

Efter maten passade vi på att handla lite i tax-freen, sedan var det nästan dags att gå på planet.

Väl på planet gjorde vi oss hemmastadda och nästan på utsatt tid lyfte vi mot Köpenhamn, med en svensk pilot. Det var så att mina ögon tårades när vi lyfte. Äntligen var vi äntligen på väg hem.

Barnen var väldigt trötta och matta hela resan. Lite gnälliga men inte alls så farligt som jag trott. Resan gick väldigt bra måste jag säga.

Vi landade på Kastrups flygplats en halvtimme innan utsatt tid. Vi flög av planet med förhoppningar om att hinna med ett tidigare tåg. Men när vi väl fått tag i bagage och kommit igenom passkontroll och hittat en biljettautomat fick vi se att det tåget var inställt. Typiskt SJ!!! Därför fick vi vänta ca 40 minuter på nästa tåg.

Men när vi väl var på det tåget så kunde man slappna av. Allt bagage var med oss och vi har ju klarat den här resan galant!

Hemma väntade en hel välkomst-kommité på oss och det var efterlängtade personer som stod där. Det blev en  hel del kramande innan vi tog bilarna mot Lindgatan 1. Så härligt att få komma hem och samtidigt blir man förundrad över att allting är sig likt. Det har inte hänt någonting. Allt har sin plats. Det är som om vi aldrig åkt. Har vi verkligen varit ett halvt år i Kina??? Ja beviset finns ju för alltid bevarat här och i mitt hjärta.

The summer palace

När vi kom hem efter shoppingen på lördagskvällen var Erik riktigt dålig, jätte svår hosta och väldigt rosslig och tät i bröstet och så hög feber på detta. Så tråkigt och han var så ledsen och han sa flera gånger att han hade ont i halsen. Inte ville han ta sin medicin heller. När vi ändå försökte ge honom lite alvedon så slutade det med att han hostade så han kräktes. Jag tyckte vi skulle försöka komma till en läkare men vi valde att avvakta och se om det inte ger med sig av sig själv. Helst vill man ju slippa gå till läkare i detta landet. Men förhoppningsvis har de lite bättre kunskap i engelska här i Peking än vad de hade i Guangzhou.

Jag trodde att natten skulle bli jätte tuff, men den gick bättre än förväntat. Tyvärr var väl inte Erik så mycket bättre men han orkade i alla fall gå med ner och äta lite, lite frukost. När vi ätit färdigt och jag hade fått blogga lite bar det av mot sommarpalatset. Dock utan Erik och Fidde även idag.

Vi tog taxi från hotellet. Men det är ju märkligt. Jag förstår inte dessa taxichaufförer. Men tydligen kan de välja och vraka, för första taxichauffören som hotellpersonalen hjälpte oss med ville inte köra oss dit. Den som vi sedan åkte med han satte inte igång sin taxameter förrän vi sa till, så säkert kunde vi fått betala skjortan om syrran inte varit lite på alerten. Sedan när vi väl kom fram då tyckte han att vi hade skitat ner hans säte. Det hade vi inte. Jag hade till och med tagit av Hugos skor innan vi hoppade in eftersom han hade vita överdrag. Så istället för de 86 yuan som resan kostade ville han ha 150. Säkert var han sur för att vi hade bett honom sätta på taxametern. Men det känns trist att man ska träffa på en massa otrevliga människor sista tiden man är här. Det förtar det fantastiska av hela resan. Man är liksom ambassadör för sitt land. Vi gav honom en hundring och sedan gick vi.

Vi kom direkt till vårt mål i alla fall och hittade biljett luckan utan problem så det var bara att betala och kliva in. Ojojoj. Så stort. Som vanligt. Man blir helt färdig av det. När man tittar på kartan så finns det liksom ingen möjlighet att orka med allt eller ens hälften. Kanske en fjärdedel.

Det känns lite som att har man sett en sevärdhet så har man sett alla. Vi gick i alla fall runt och tittade. Vi var inne i en del av husen och försökte hitta vart vi var på kartan. Vi upptäckte att man kunde åka lite olika båtturer och vi bestämde oss för att göra det men först gick vi över en bro och besökte ännu ett hus där man bad om regn och ett hus som kallades Hall of embracing the universe.

 

Vi fick stå i kö en liten stund för att åka båten när vi kom fram till andra sidan var vårt mål Tower of the fragrance of the Buddha. Det låg ganska högt upp så det blev att traska i lite trappor. Hugo sov så det blev till att bära vagn och Hugo. Det var svettigt och säkert lite skumpigt för honom vilket gjorde att han vaknade. Då blev det lite lättare att gå i trappor i vilket fall.

När vi kom fram fick vi se statyn och sedan kände vi oss nöjda och vände tillbaka till utgången.

När vi väl hade lyckats hitta dit ville vi helst inte behöva ta taxi… Vi frågade några volontärer om vägen till metron och fick en lapp med en vägbeskrivning. Bara 10 minuters promenad. Det kändes ju inte alltför lockande så när en man med en cykeltaxi skrek efter oss metro, 10 yuan, så var vi inte sena att hoppa på.

Det gick snabbt och smidigt. Han hade någon slags motor på sin cykel så han behövde inte arbeta särskilt hårt. Men sedan fick vi ändå betala 20 yuan, 10 yuan per person, så kanske lurade han oss också, men det är ju småpengar i det stora hela.

Skönt var det i alla fall att slippa gå så jag hade kunnat betala ännu mer bara för det. Vi tog oss ner i metron, löste biljetter och hoppade sedan på tåget. 14 stationer innan vi kom fram till stationen där vi skulle byta och sedan ytterligare sju innan vi äntligen var hemma. Drygt och hade inte Hugo varit så snäll som han var så hade det kunnat bli en djävuls åktur. Nu blev det ok i alla fall. Så skönt att komma hem till hotellet. Nu är jag ganska trött på kinesiska sevärdheter.



Den förbjudna staden

På fredagskvällen märkte vi att inte Erik var riktigt pigg och på lördags morgonen hade han feber, ont i halsen och hosta. Därför bestämde vi att han fick hoppa över utflykten till den förbjudna staden och vara hemma och mysa med pappa. Men vi åt frukost som vanligt på morgonen.

Efter att jag skrivit lite blogg gav sig jag, Cicci och Hugo iväg till metron. Vi skulle bara behöva åka två hållplatser och sedan skulle vi i princip vara framme vid målet för dagen. Vi gjorde så men den förbjudna staden lyste med sin frånvaro. Vi frågade några poliser och de pekade oss åt rätt håll, förhoppningsvis. Men vi gick och vi gick och solen sken och vi svettades något enormt. Hoppet höll på att överge mig. Jag kollade på kartan och fick för mig att vi nog gick åt fel håll så vi frågade ännu ett par poliser men de pekade oss fortsatt framåt. Så vi gick vidare. Sedan kom vi till en röd mur och då tog vi den för förbjudna staden, men en kines sa till oss att forsätta gå. Så då gjorde vi det. Det var varmt som i helvetet. Vid nästa vägkorsning kom det först en kines och sa till oss att sväng höger här, bara fyra minuter till förbjudna staden. Sedan kom det en kines till och pekade oss åt höger och sa bara 2 minuter till förbjudna staden. Men en polis sa till oss att fortsätta framåt så vi litade mer på henne... och helt plötsligt så uppenbarade sig någonting för oss som vi tog för förbjudna staden och vi följde folkströmmen och gick in. Vi hittade ticket office och gick dit för att lösa biljett. Men när vi kom fram så talade försäljaren om för mig att man bara kunde köpa biljett till Tian men gate. Vad i helvete! Forbidden city??? Fortsätt framåt sa han. Då ringde jag Fidde. Helt desperat och han satt ju på hotellet så det var ju inte så lätt för honom att hjälpa oss...

Cecilia utanför Tian men gate

Egentligen kände vi nog mest för att vända och gå hem igen. Särskilt som Hugo var riktigt gnällig och inte ville sitta i vagnen och bära honom i 40 graders värme är ingen hit. Men envisa som vi är så fortsatte vi följa strömmen och kom till ännu ett ticket office. Men expediten höll upp en lapp med  "The forbidden city, keep walking". Åh! Så vi fortsatte gå. Hugo somnade så det gjorde ju det hela lite lättare. Vi hittade ännu ett ticket office och där var det riktigt lång kö. Vi träffade på några svenskar som köpt biljetter och äntligen hade vi hittat fram!

Det tog en stund innan vi letat oss ända fram till biljett luckan men när det väl var klart så var det bara att gå in.

 

Vi gick bara rakt igenom, förstod nog inte riktigt det stora med detta historiska området. Visst var det storslaget. Men ja, inte riktigt som kinesiska muren eller allt annat som man upplevt under dessa sex månader. Men klart häftigt att ha varit där. Man får väl läsa på om historian bakom det hela när man har mer tid.

När det var dags att bege sig hemåt tänkte vi först ta en taxi, men det var lättare sagt än gjort. Det var parkerat en massa taxi utanför men ingen taxi chaufför satt i dem och ingen kom och ville köra oss. I den sista bilen satt det en chaufför och klämde porer på näsan och vi frågade om han kunde köra oss till hotellet. Men han ville köra för fast pris och inte med taxameter så då gick vi därifrån. Sedan försökte vi vifta till oss en taxi men han bara viftade på fingret och körde förbi. Hopplöst tänkte vi och förbannade Peking och valde att gå runt utanför förbjudna staden, tillbaka till gatan som vi kom från och sedan ta metron igen. Det var långt att gå men det gick och en timme senare var vi tillbaka på hotellet. Då gick vi till Pizza hut och fyllde på våra depåer. Efter det var det Fiddes tur att få shoppa. Cicci följde med honom och jag stannade på hotellet med pojkarna. Efter två timmar kom de tillbaka med en massa kassar och efter lite mannekängande var det min tur att shoppa. Cicci följde med. Vi hittade resväska, skor, koftor, underkläder, kläder till barnen osv osv... Listan kan bli lång! Så kul att shoppa och pruta. Helt sanslöst!