Idag har pojkarna och jag brytit av vardagen med att bege oss till Cliffords sjukhus för att skaffa medlemskort. Pia, som bott här i över ett år har rekommenderat oss att fixa detta i förväg. Om vi skulle behöva sjukvård och behöva åka dit så slipper vi stå i kö för att fixa det då. Jag ser sjukhuset från våran lägenhet och efter att jag kollat in google maps så kändes det väldigt lätt att hitta dit så jag bestämde mig för att gå. Vädret är verkligen härligt idag. Synd bara att det är så mycket avgaser. Det märks väldigt väl när man kommer ut på de lite större och mer trafikerade gatorna. Då känns inte luften särskilt ren längre och då får jag lite dåligt samvete över Erik och Hugo. Vi träffade på lite olika slags fordon och människor på vägen…

Det tog oss ca 40 minuter att gå och vi satte oss utanför sjukhuset för att vänta på Pia. Men efter 15 minuter och hon fortfarande inte dykt upp så  börjar jag fundera på om jag gått fel. Då hör jag att det ringer på min telefon och ser att jag har 2 missade samtal. Givetvis har jag ställt mig vid fel ingång. Men vi hittar varandra till slut och Pia visar mig till inskrivnings disken. Det går smärtfritt förutom att de tycker att jag skriver som en kråka. Tydligen måste de ringa och krabba om de skrivit fel i datorn så jag förstår att de vill att det ska vara rätt från början. Korten kostar ingenting och jag får med mig ett till oss var. Det kostar 20 kronor att uppsöka läkare här. Men Pia rekommenderar oss att söka VIP-vård. Det är lite dyrare. Eller mycket. Men det känns som om det är värt det då hon visar mig ”dropp-rummet” Det är uppdelat i två delar. En för vuxna och en för barn. Det är alldeles fullt av människor som får dropp. Jag har aldrig sett så många som får dropp på samma gång. Säkert ett hundratal barn och vuxna. Alla sjuka. Jätte sjuka tänker jag, för dropp känns som om man får när man är jätte sjuk. Men Pia berättar att om man går till den vanliga doktorn här och inte VIP-doktorn så får man alltid dropp. Hennes dotter Stella har fått dropp när hon haft öroninflammation, för att den inte skulle bli kronisk. Skulle vi behöva gå till läkaren här så tar jag nog VIP ingången.

När vi har fixat korten så går vi vidare till en supermarket. Vi går i några leksaksaffärer men det blir mest kaos när Erik och Stella springer omkring och ska leka med alla saker, så vi bestämmer oss för att äta. Vi går till något ställe som Pia ätit på tidigare och Erik beställer pizza. Jag får ta min traditionella hamburgare med pommes då detta är det enda som jag kan äta på menyn. Trist. Det tar lång tid innan vi får in maten och Erik blir otålig. Tillslut så kommer i alla fall hamburgaren och Erik hugger in på hamburgerbrödet. När min blick ser något litet och brunt kila förbi på golvet så var min aptit som bortblåst. Troligtvis var det en mus. Jag höll på att skrika rätt ut, men ville inte verka hysterrisk framför Pia och hennes barn. Jag sa ingenting men vågade knappt sätta ner fötterna. Och satt och fantiserade om att den skulle börja klättra upp för mitt ben eller in i vagnen så att jag fick med mig den hem. Så klart att det skulle finnas möss här. Det är någon slags saluhall utanför med massa mat i alla dess former. Inte särskilt hygieniskt utan ganska smutsigt. Med kycklingar, ankor, grisar, får, fiskar av alla dess slag hängandes och liggandes överallt. Men restaurangen kändes ändå trevlig och ren. Jag tänker nog inte gå hit igen iallfall. Det bästa är ju att inte veta. För det man inte vet det har man inte ont av.