Andra helgen i Kina

Så är våran andra helg här i Kina slut. Livet känns som hemma när Fredrik är hemma. Det som känns tungt är att veta att han ska iväg och jobba 12 timmar, fem dagar framöver. Pust. Men men. Jag måste klara det. Önskar att jag kunde komma i kontakt med någon som det gick att prata lite med. Ta någon promenad med eller bara sitta ihop när Erik leker på lekplatsen. Men som jag fått berättat för mig så har de allra flesta rest hem över jul och nyår. Fredrik kommer troligtvis också få resa till Shanghai nästnästa vecka. Då blir jag helt ensam tisdag-fredag. Hur det kommer kännas vill jag inte ens tänka på. Då känns det som om jag kommer gå under. Eller gå sönder i bitar. Men det tar vi inte nu. Det kommer senare.

Någon vidare julstämning har vi inte haft här. På julafton jobbade Fredrik, han var hemma vid 16. Då åt vi och firade med en julmust. J Både Fidde och jag är överens om att nästa jul då ska vi fira dubbelt upp! Med allt vad det innebär. Hahah, vi får se om man orkar och hinner det då, med två barn och jobb och renovering och… nja. Vi får ta det som det kommer.

Erik somnade i fredags med ett mycket svullet öga. Av någon anledning svullnade det upp efter att han badat på kvällen. Det såg ut som om han fått en höger. Men han har ju haft en envis ögoninflammation som inte velat ge med sig så jag hoppas att det bara beror på den. Vi fick med oss lite droppar från vårdcentralen innan vi åkte så vi har börjat ge honom dem och ögat är inte lika svullet längre. Blir så himla orolig. Jag vill bara att barnen ska vara friska. Det är så mycket man oroar sig över ändå. Så  jag vill slippa oroa mig över dem.

På juldagen begav vi oss mot Cliffords supermarket. Vi tog bussen, som faktiskt är gratis! Det var ju den skrangligaste buss jag någonsin åkt i, man hade behövt hörselskydd och dörrarna hängde knappt ihop. Men Erik tyckte att det var toppen.

Vi hade med oss dubbelvagnen och var såklart rätt mycket i vägen. En dam tyckte vi skulle flytta på oss och pekade och pekade. Ja men vi kunde inte flytta oss någonstans, vilket hon inte lyckades förstå. Efter en 10 minuter lång busstur så kom vi fram till Cliffords busstation. Där var det som en riktig marknad. Kanske inte svensk marknad direkt. Det hängde kycklingar och ankor på rad färdiga att köpa med hem och en massa andra matstånd. Vi gick direkt vidare för att ta kort. Vi har fått veta av hotell personalen att man behöver lämna in kort och sina pass till polisen här. Av någon anledning som vi inte riktigt vet, men antagligen för att registrera sig. Det gick väldigt smidigt att ta kort och vi blev till och med retuscherade av fotografen i dataprogrammet. Eriks öga gick ju inte göra något åt, men Hugo har rivit sig själv i ansiktet och de märkena försvann med några klick. Fredrik ser riktigt pigg ut men jag var väl ett hopplöst fall… hahha J

Vi fortsatte för att ta ut pengar, men stannade på vägen och köpte Erik några sandleksaker så han kan gräva i sanden. Han har försökt låna av några kinesiska barn tidigare, men det har slutat med sandkrig båda gångerna… Sedan var det dags att bege sig till affären. Idag hade vi faktiskt försökt vara lite organiserade och skrivit en lista på vad vi behövde. För när man kommer in i denna affären så är det som om man får en hjärnblödning. Musiken bara dånar och alla färger bara slås emot en så man hittar ingenting. Man kan inte tänka. Det tog en stund innan vi kom på att vi hade en lista till och med… Men efter det så gick det bättre. Vi lyckades hitta curry, en av mina favoritkryddor och vi hittade till och med lite ris mjöl, så nu ska vi göra pannkakor. Det enda vi inte lyckas hitta är matlagningsgrädde. Men det får väl funka med mjölk om man vill göra lite sås. När vi är på väg hem kommer vi på att vi ändå glömt ägg, så pannkakorna får vänta tills imorgon.

När vi kom hem var vi så trötta så vi bestämde oss för att beställa mat. Inte från McDonald’s utan från en annan restaurang. De hade pizza, sallad, nudlar, pasta, ris mm. 45 minuter senare och 110 kronor fattigare så hade vi mat på bordet. Fredrik och Erik åt med god aptit, men jag upptäckte snabbt att min curry-kyckling (som blev biff) var superstark. Men om jag tog mycket ris och lite sås så blev det inte så farligt. Det var väldigt mycket biff och ganska lite grönsaker, så när jag hittade en paprika bit så tog jag hela den i munnen. Det skulle jag ju inte gjort för det var ju tydligen en chili-frukt. Oh my god! Jag höll på att dö. Jag kunde inte andas. Det var så starkt så jag höll på att smälla av. Jag kom mig inte för att spotta ut det heller utan jag svalde ner biten med. Trögo. Det tog en stund innan jag mådde normalt igen. Jag beställer ju aldrig mer den rätten. Den borde de haft en varning på.

Innan

Efter

Efter maten drog vi på barnen regnkläder och gummistövlar och gick ut en runda. Trots att portvakten tyckte att vi borde hålla oss inne. Men vi trotsade blåsten och dugg-regnet och gav oss ut. Om jag tidigare tyckt att kineserna varit duktiga på att vara ute och umgås med varandra så måste jag säga att alla kineser nu var som borblåsta. Inte en kines i sikte. Ganska skönt faktiskt. Vi gick till lekplatsen och Erik grävde och lekte med vattnet i rutschkanan.

Vi har börjat träna lite grann. Vi bor ju på 19e våningen och när Fidde kom hem i fredags så sa han att han sprungit trapporna upp till 10 våningen. Jag vill ju inte vara sämre, utan vill alltid försöka att vara bättre, tävlingsmänniska som jag är, så jag tog mig ända upp till 19e. Nu sprang jag ju definitivt inte hela vägen men målet kan ju vara att man ska göra det inom kort. Vi får se. Det är väldigt jobbigt i alla fall. Men skönt att få röra på sig på något annat sätt än bara gå. Det svider ordentligt i benen och i halsen och man är rejält andfådd. Mot slutet av vistelsen kanske man orkar ända upp till 33e våningen. Vi får se. Vi kanske kan göra ett familjerace på tid senare.

Vi har ju även pratat med våra nära och kära. Extra mycket nu under helgen när alla har varit lediga. Då saknar man extra mycket. Det är så roligt att se alla. Webkamera och Skype är verkligen två mycket bra uppfinningar. Det känns verkligen konstigt när hela familjen är samlad och jag inte är där. Nästan som om man vore död fast man lever i högsta grad. Man missar liksom allting, värmen, kärleken, maten, tomten, skratten. Man undrar om det märks att man inte är där.

Idag har vi varit på sam´s club. Tydligen någon slags amerikansk wallmart. Inte för att jag vet direkt vad det är men detta var ju ett stort varuhus i två våningar. Eller vi var på två våningar men jag tror det fanns mer. Innan vi gick in var vi tvungna att bli medlemmar. Det kostade 150 kronor/år att få handla där. Givetvis hade vi behövt ha med oss passen… Så där blev vi lite svettiga. Skulle vi inte ens få handla nu när vi krabbat och tagit oss hit. Men Fidde lyckades på något vis charma tjejen så det räckte att han skrev sitt personnummer. Här fanns ju nästan allt man kan önska, om man nu inte är svensk och längtar efter falukorv typ… J Längtar är kanske att ta i men just det där enkla saknar jag. Inte heller kunde vi hitta någon konservöppnare eller stekspade. Det får väl bli en tur till ikea snart igen. Men om man är sugen på godis, kakor, olja, sprit, krokodil så fanns det i mängder.

Vi handlade lite smått och gott. Ägg bland annat så vi kan göra pannkakor. Mellan våningarna hade de rullband. Så när vi skulle åka hoppade jag på först och trodde sedan att Erik skulle gå på, som han brukar. Men av någon anledning vägrade han. Vilket resulterade i att Fredrik blev kvar nere med en kundvagn, Hugo i famnen och Erik liggandes på golvet. Det bildades en lång kö. Hade de haft bilar hade de tutat som galningar. Jag åkte vidare med min vagn och låtsades som om jag inte visste vilka de där utlänningarna var. Men kineserna hjälpte Fidde på med vagnen och lyfte upp även Erik i hans famn så även de kunde komma upp till nästa våning.

När vi skulle ta oss hem till hotellet fick Fidde rådet att ställa sig på motorvägen för att få tag i en taxi. Det lyckades han med på 30 sekunder. Det var en pyntad taxi, med röda mattor dragna från förarsätet under stolen och till vårat baksäte. Det gick inte att knäppa fast bältena för föraren hade lagt en blommig matta som vi kunde sitta på (säkerheten främst) och han hade även pyntat med en grön växt i en flaska. Innan vi satte oss försäkrade vi oss om att han visste vart vi skulle. (Fidde visade ett adress-kort) Men helt plötsligt på motorvägen stannar han och pekar höger eller vänster. Bilarna far förbi oss och vi har ju ingen aning vart vi ska. Till slut väljer han att köra av i alla fall. Vi lyckas få tag i receptionen så de kan prata med honom och guida honom. Vi lyckas hitta hem till slut.

Efter middagen beger vi oss ut för att åka båt på den gröna sjön här utanför. Vi får åka 35 minuter i en eldriven söt sak för 50 kronor. Erik tyckte det var toppen och vi var som aporna på skansen. Folk pekade och applåderade… (skämt å sido). En mycket trevlig tur som vi säkert kommer göra om några gånger under de 6 månader som vi ska bo här.

Ikväll har vi lyckats göra pannkakor, Erik har slagit sönder en glasskiva till ett bord och vi har tappat bort ett par jeans och även lyckats hitta dem.

Varje bord här har en 5 mm glasskiva på sig. På något sätt lyckades Erik putta ner den och den gick i tusen bitar. 425 kronor fattigare. Vi ringde receptionen och bad om en vaccum-cleaner. De kom upp med en gammal sopkvast. Fidde gav sig inte, men killen förstod inte. Han ringde receptionen och försökte förklara vad vi behövde. De skickade upp en städerska. Fidde försökte återigen förklara och visa att vi behövde en vaccum-cleaner, a thing to suck up the dirt. Hon fattade nog ingenting och Fidde fick prata med receptionisten igen. Hon skulle komma upp. Under tiden försöker Fidde visa för städerskan vad han menar, han gör sug-ljud med munnen och visar med kroppen hur man dammsuger. Man kan ju undra vad hon tänkte och trodde. Men till slut springer hon iväg (vi var lite oroliga över vad hon skulle komma tillbaka med). Men när hon kommer tillbaka har hon med sig en vaccum-cleaner. Hurra!

Riktigt lyxigt med tvätten. Hugos pyjamas struken och upphängd i en påse.

Därefter packar vi upp tvätten och Fidde börjar leta efter sina andra par jeans. Han har bara två med sig. Han hittar dem inte så vi ringer receptionen igen och försöker förklara att det saknas ett par jeans. De kommer upp och vi förklarar. Därefter kommer en städerska upp. Fidde förklarar igen. Därefter pågår febril eftersökning av ett par jeans från Mr Ask, apartment 1901. De ringer flera gånger, de ber om ursäkt. Och vi grämer oss för att ett par nyinköpta jeans är borta. Vi pratar med dem flera gånger och vi kommer fram till att vi ska leta lite nogrannare. På det första stället jag tittar på (i garderoben) så hittar jag dem. Hurra! Lite pinsamt. Men oss i ett nötskal.

Nähä dags att krypa ner i sängen. Klockan är snart tio och Erik har inte somnat ännu. Blir kanske lite sovmorgon imorgon. Vi får hoppas det. Det är långa dagar som väntar.

Många kramar och god fortsättning!