Matlagningskaos

Det har varit två tuffa dagar här i Kina sedan Fidde började jobba så när han ringde idag och sa att han fick sluta tidigare så kändes det jätte skönt. Jag känner mig verkligen helt värdelös på det här med mat. Jag är ingen speciellt bra kock hemma i Sverige heller, utan man kör på med sin falukorv ungefär… Så att komma hit och försöka få till en ätbar middag är minsann inte lätt. I måndags tänkte jag iallfall att jag måste ju ge det en chans och tänkte göra pasta med lite wokade grönsaker  och någon slags fläskfilé till. Till det här hör ju också att båda barnen var (är) sjuka och mer gnälliga än normalt. Men jag tänkte att det här ska jag väl ändå reda ut. Så jag började koka vatten  på min gas-spis och hacka upp grönsaker och kött med våran slaktar-kniv.

Den enda kniven som gick att få tag på i Clifford Supermarket.

Det gick smidigt så långt, även fast Hugo stod och höll mig i benet och ville komma upp. När vattnet väl kokade så öppnade jag makaronerna och började hälla i, men tillsammans med makaronerna så kom det även ut några svarta saker, som när jag tittar lite närmare ser att det är några slags baggar. Jag tittar ner i påsen och ser ju då ännu fler. Oh gode gud! Jag får panik och barnen skriker och jag skriker att det är djur i maten (kanske inte det mest pedagogiska men) Jag slänger pastapåsen i ytterligare en påse och springer iväg med den till soptunnan som står i trapphuset, när jag kommer tillbaka häller jag ur pastan från kastrullen ner i diskhon och samlar upp makaronerna och slänger dom i ytterligare en påse. Sedan lämnar jag även denna i soptunnan. Båda barnen är super ledsna, men jag känner att jag måste ju göra lite mat så vi får något i oss så jag bestämmer mig för att koka ris istället. Sagt och gjort jag sätter igång med det och försöker samtidigt trösta barnen som båda vill bli bärda. Åh vad jag önskar att jag hade fem armar minst! När jag ska börja steka grönsakerna så märker jag att några baggar letat sig dit och då får jag panik igen. Är hela köket fullt av de jävlarna nu!!!  Jag slänger maten och riset och dödar de baggar jag hittar och ber till Gud att det inte finns några fler. Sen försöker jag ringa Fidde på mobilen. Men den fungerade ju givetvis inte och det tar en stund innan jag kommer på att jag får ringa honom på Skype. Men tillslut så får jag tag i honom och han räddar dagens middag med ännu en Mcdonalds.

Jag har verkligen varit så glad över att vi inte träffat på några konstiga insekter  här ännu. Ni som känner mig väl vet ju hur rädd jag är för speciellt spindlar men även andra småkryp. Och att hitta dem i maten är ju ännu värre. Nu tror jag  ju att de finns överallt, i allt jag öppnar även om jag inte ser dem.  Det har kliat på hela kroppen, till och med i öronen så nu är jag rädd för att de har krypit in där… J Här finns ju ingen morfar längre som kan komma till undsättning när jag behöver hjälp… (saknar)

Så idag så tänkte jag att jag får ju inte ge upp, utan ta nya tag och försöka ännu en gång. Så jag gör en repris på gårdagen, fast med ris från början (vilken jag sökte igenom noggrant).  Jag tycker ändå att det började bra, men efter en stund så blir löken bränd och mjölken grynig. Men jag tänker ändå positivt eftersom jag faktiskt tycker att det luktar helt ok. Men väl på tallriken så kan jag väl inte säga att det var en höjdare. Köttet var segare än segast. Kanske var det en gammal hund? J Vem vet.  Och den där smaksensationen uteblev helt. Det smakade mest ingenting.

Iallafall ganska nöjd innan han smakat.

Erik tog åtminstone några skedar men sedan var han nöjd och tog hellre en youghurt. Stackars barn,  han vaknar mitt i natten och ropar MAT!  Det kan inte vara hälsosamt att leva på Kinesisk youghurt och några pommes från Mcdonalds. Det blev att ringa till Fidde igen, så nu får han vara ledig imorgon, för att lugna ner sin kära sambo  och så får vi försöka komma tillrätta med det här problemet. Vi har lyckats fixa så jag får en snabbkurs i matlagning. J Nej skämt åsido. Vi drar till Ikea imorgon. Där ska tydligen finnas ”allt”, och då inte bara möbler ,har vi hört flera gånger nu. Sedan får vi väl se vad det innebär när vi väl kommer dit. Man får inte ha för höga förväntningar.  Dessutom ska det ligga ett tyskt Supermarket inte långt därifrån som flera nu har rekommenderat så det blir en tripp dit också. Vi håller tummarna för att barnen mår bättre imorgon så de orkar med våran utflykt.

Så jag måste ändå säga att jag känner mig ändå lite hoppfull ikväll även om jag flera gånger tänkt att ”nu åker jag hem” och känt att jag är en värdelös mamma som inte ens klarar av att laga mat till mina barn.