Oväder och utflykt



Mamma och pappa reste mot flygplatsen redan 05.00 på onsdagsmorgonen och då låg jag och barnen och sov, så därför tog vi adjö kvällen innan. Tiden går så fort när man har besök. Den liksom bara försvinner. Men så när man blir lämnad ensam så känns det som att varje minut tickar så sakta, sakta framåt. Just denna morgon kändes tomrummet i mitt hjärta extra stort och extra plågsamt. Jag bara gick och drog långa suckar. Samtidigt var jag ju glad över att lillasyster var kvar, vem vet hur långa och djupa suckar jag annars dragit eller hur mycket tårar som annars runnit???

Men samtidigt försökte jag intala mig att vi nu är ett steg närmare hemresan och det är ju himla bra. Men hela onsdagen var en stor och lång suck. Trots att barnflickan var här och jag och Cicci fick ut och springa och fick lite time out från barnen. Dagen till ära var det 31 grader när vi gav oss ut så vi höll med andra ord på att smälta bort och flög väl inte särskilt graciöst utan mer stampade som tunga, tunga elefanter runt sjön. Men 3 varv blev det ändå även om vi gick en del.

Det var skönt när vi, mitt på dagen, fick meddelande från Fidde att mamma och pappa klarat resan mellan Guangzhou och Peking galant. Jag var väldigt orolig över detta. Ingen av dem har ju flugit på 10 år, men skam den som ger sig. Nu kanske de får blodad tand.

På kvällen när vi satt och suckade och så bröt helvetet ut. Världens åskväder. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det blev alldeles mörkt på bara några sekunder och sedan blixtrade det och small så det stod härliga till. Jag visste inte att det kunde komma så många blixtar på en och samma gång och man såg hela blixten, ända från himlen och ner till marken. Det höll på ett ganska bra tag. Erik tyckte att åskan skulle sluta dåna. Men efteråt blev himlen och luften alldeles klar så för första gången såg vi Canton Tower från vårt fönster, trots att det inte var upplyst.

Om ni tittar noga ser ni Canton Tower i mitten på bilden. 

På kvällen så fick jag även sms från Maria, den polska kvinnan som jag träffat några gånger innan vi fick besök. Hon skulle till badlandet på torsdags morgonen tillsammans med Katharina, den tyska kvinnan som jag också träffat några gånger. Vi hängde på dit. Det var första gången som jag och Hugo var där. Erik och Cicci hade ju premiär någon vecka innan tillsammans med Fidde och pappa. Där finns ju väldigt mycket rutschkanor och roliga klätterställningar. Det sprutar vatten från lite varstans. Dagen till ära var vi de enda besökarna, förutom några motions-simmare. Men de höll sig långt från oss.

Vid 11 stänger de badet av någon anledning, kanske för rengöring? Så då var vi tvungna att gå upp. Syster, barnen och jag tog oss till polisen för att göra ännu en registrering. Varje gång man lämnat Kina måste man göra en sådan. Massa pappersarbete, med datum och siffror hit och dit. Tillsammans med två vilda barn blir det lite stressigt, men om de äter glass så går det lite lugnare till, åtminstone tills den är slut.

Målarna är i full gång!

På fredagen hade vi bestämt oss för att göra en utflykt. Vi beställde en bil i hotellreceptionen mot Canton Tower. Bilresan gick bra och chauffören hittade rätt utan några problem. Skönt! Man är alltid lite extra orolig när inte Fidde är med. Vi betalade och hoppade ur och letade oss till ingången. Dagen till ära hade jag tagit med mig barnens vagnar och det var en hit. Nu slapp man springa som en galning efter dem eller hålla på och kånka på dem. Det var inte mycket folk så vi slapp även denna gång att stå i kö för att komma upp, det var nästan bara att gå rakt in i hissen. Väl uppe kunde sikten varit lite klarare. Men höjden är ju ändå slående. 433 meter rakt upp. Då vill man inte trilla ner.

Efter Canton Tower hade vi bestämt att vi skulle ta en taxi till Ikea. Nu skulle vi ju bara få tag i en taxi. Jag frågade en kines om vart man skulle gå för att hitta en sådan och hon pekade att vi helt enkelt fick gå ut på vägen och vänta. Vi hade tur för när vi kom ut så kom det en taxi som släppte av. Jag visade honom vårt ”res-kort” Med bild på ikea och det kinesiska namnet och det verkade som att han förstod vart vi skulle så vi hoppade in. Återigen lite nervöst för att se om han verkligen hittar rätt. Det är rätt skönt nu för det finns lite inne i Guangzhous centrum som jag kan känna igen och på så sätt vet jag vart jag är. Chauffören visste nog inte riktigt vart vi skulle men då jag hade koll på vart vi var så funkade det ändå. Vi inhandlade kastrull och skärbräda inne på ikea och sedan lingonsylt på ikeas swedish food market. Syrran handlade på sig en hel del kexchoklad… J.

Eftersom klockan ännu inte var middag så styrde vi stegen mot Tianhe och gallerian där. Min tanke var att vi skulle äta på Pizza hut, eftersom Erik ville ha pizza. Men denna gång kunde jag inte hitta den. Därför blev det Papa John´s igen… vi beställde in två hawaii och några stekta potatisstjärnor och beställde in vatten till detta. Vi fick in ljummet vatten i kaffekopp. Kanske inte riktigt vad vi tänkt oss men okej. Efter en stund kom Eriks pizza och efter ännu en stund kom Ciccis pizza. När vi var mätta (Hugo hade fått en matburk och lite pizza) hade de där potatisstjärnorna fortfarande inte kommit in, så jag försökte få dem att förstå att vi nu ville betala för oss, men inte betala för potatisen. Det vållade stora problem. När Fidde är med säger han alltid maidan och då förstår de alltid att nu ska de betala, men givetvis fattar de ingenting när jag säger likadant, eller tror att jag säger likadant. Men skam den som ger sig. Till sist ströks de 8 kronorna! från beställningen och vi kunde betala.

Då var det väl dags att åka hemåt bestämde vi, men sedan kunde jag ändå inte låta bli att visa syrran ”Bershka”. En kinesisk klädaffär som gör mysiga, snygga och hyfsat billiga kläder. Vi plockade på oss en del och provade och provade. Erik somnade och Hugo busade runt bland provrummen. Vi la nog en timme där innan vi vandrade ut ur gallerian ännu några hundralappar fattigare. Då hade regnet börjat strila ner och vi styrde stegen mot bussen. Denna dagen hade vi otur för precis innan vi kom fram hann den starta och köra ifrån oss. Vi tog skydd under ett träd och fick snällt vänta i ca 30 minuter innan nästa buss kom.

 Dags att skicka lite brev hem.

Hugo bara hittar på hyss och är där han inte ska vara.

Fidde hade under veckan varit i Zhanjiang på möte och jobb på sajten. Han sekreterare var duktig och bokade ditresan till honom, men sa inget när flyget hem var fullbokat. Därför blev det inte hemresa för Fidde förrän på lördagseftermiddagen… Givetvis var detta flyg försenat… så han kom inte hem här förrän sent på lördagsnatten. Tur att Cicci var här annars hade jag gått i bitar.

På söndagen var det dags för tacos, Erik lyckades för första gången äta med bröd.